Innsbruck

Den 18 juni ser jag fram emot den här utsikten:



Vi var två av 42 981 sökande till Ryssland-Sverigematchen. Vi sökte till fler, men det var den vi fick. Vi och 6082 andra svenskar. Biljetterna är betalda och kvitto emottaget. Av SvFF, inte Fifa. Så det ska bli av. Jag ska till Innsbruck.

Senast jag var i Innsbruck hade jag nyss fyllt sexton år. En sportlovsresa arrangerad av fritidsledarna på vår gamla högstadieskola fick ett gäng att borda en buss mot Fulpmes, en buske något söder om Innsbruck. Fulpmes var jättemysigt, och skittråkigt. Så jag och min goda vän W bestämde oss efter några dagar för att åka in till Innsbruck. Det gjorde vi. Och gick på krogen. Och drack öl. Och missade sista tåget. Och hade givetvis inga pengar till hotell.
En av killarna vi träffat i Innsbrucknatten erbjöd oss sängplats. W och jag konfererade och kom fram till att han ensam inte kunde göra oss något, så vi tackade ja. Men innan vi klev ur taxin vid hans lägenhet kungjorde vi för taxichauffören att vi var turister och inte kände killen i framsätet.
- If he wants to kill us you must remember our faces and where we are!
Chauffören stirrade på oss. Vi insisterade:
- REMEMBER OUR FACES!
Han såg rädd ut. Men vi kände oss mycket listiga, särskilt när vi vaknade dagen efter utan att vara mördade. Killen lät oss till och med ta sängen medan han sov i soffan.
En Big Mäc-frukost senare påbörjade W och jag sökandet efter tågstationen. Den inte helt logiska idén att följa ett spår av hästbajs ledde oss faktiskt rätt, men eftersom vi inte klarade den enkla uppgiften att sitta duktigt och vänta missade vi både första och andra tåget. Till det tredje hade vi parkerat oss på landbacken vid hållplatsen. Innsbruckarna tittade konstigt och småpojkar kastade mynt. Stoiskt låtsades vi inte om någotdera.
Väl tillbaka i Fulpmes kom insikten att alla skulle på utflykt till Vipiteno i Italien. Om en kvart! Med andan i halsen galopperade vi mot bussarna - och möttes av en isande, komplett tystnad. Ingen sa ens hej. Vår före detta fritidsledare tittade mörkt och frågade bara kallt om vi hade passen med oss.

Det visade sig naturligtvis att alla hade varit oroliga, och fritidsledarna på gränsen till att kontakta polisen när de fick höra att vi åkt till Innsbruck och inte kommit tillbaka vare sig på kvällen eller morgonen. Alla var skitsura på oss resten av resan, och jag och W fick flytta ihop eftersom våra respektive rumskamrater inte ville bo med oss längre. Några var fortfarande arga i flera veckor efter att vi kommit hem till Sverige, men det gick över till sist och blev ett bleknat minne.

Problemet nu är att scenariot med att bo hos någon man träffar i Innsbrucknatten verkar kunna bli en oönskad repris. Åtminstone om man ska tolka mina problem med att hitta ens ett vandrarhem med rum kvar de dagarna.
Undrar om den där killen bor kvar.