Bjällerklang

I morgon är det julafton och för första gången på hundra år har jag faktiskt julpyntat här hemma. Har visserligen vare sig någon gran, julstjärna eller ens en elljusstake, men det finns tomteluvor och glitter och så har jag hängt en liten tomte i lampan. Alltså det kanske inte låter så mycket för världen men det är det för mig. Dessutom har jag tittat på massor av sentimentala julfilmer. Helt enkelt håller jag på att till slut gräva upp den under många år begravda helgfeelingen. Någon med bättre insikt i psykologi kan säkert förklara varför - själv gottar jag mig bara och längtar mig sjuk efter prinskorvar, lax och kokt potatis. Gu va gott.
Dessutom blev jag förra helgen övertalad att ha nyårsfest, så glittret kan sitta kvar i en hel vecka. Jag insåg att eftersom ingen haft den goda smaken att bjuda in mig någon annanstans riskerade nyårsafton att bli tråkig, och så kan vi inte ha det. Så jag bjöd in praktiskt taget alla jag någonsin träffat, och ett par till genom guilt by association. Detta vågade jag göra då jag är tryggt förvissad om att de flesta är mycket mer populära än jag och därför redan bortbjudna. Men vi mobboffer som inte är det tänker ha mycket roligare än er ändå. In your face!

Ursäkta men nu har jag inte tid längre, det finns julfilmer att se och glitter att omdisponera.

God jul!

Marlboro who?

Följande samtal utspelade sig mellan en kassörska i 25-30-årsåldern och undertecknad på Ica Korpen i Aspudden tidigare i kväll:

Kassörska: Var det bra så?
Jag: Ett paket Marlboro Lights också.
Kassörska: Eh... det är någon typ av snus va?

Varefter jag fick peka ut vad det var för något och hon bad om ursäkt med att hon var ny och aldrig rökt. Damen bakom i kön kommenterade det med "ja, det är inte utan att det märks". Jag sa bara att det var okej, men kunde inte låta bli att undra vilken sten hon bott under.

Visdomsord

I Allmänna Galleriets rökrum


På Movitz toalett

Dagens bästa...

...hittades på fotografen Martin Parrs utställning på Kulturhuset. Det var denna bild:



i kombination med denna text:



Det är ur en serie bilder tagna i samband med ett brittiskt teveprogram om heminredning. Den här personen har alltså hängt upp en flådig guldmameluck i badrumsfönstret och njuter av den varje dag i badet. Det är vad jag kallar en lyckad inredningsfilosofi!
I övrigt var bilderna på överklassens sammankomster och underklassens semesterparadis absolut bäst, vilket betyder att de var helt fantastiska.

Vi tittade även på Arakis utställning, och detta är vad som står på Kulturhusets hemsida om denna:

I utställningen förekommer bilder av nakna modeller i arrangerade poser som kan väcka anstöt hos känsliga personer.

Jag vet inte exakt vad som menas med anstöt eller om jag är en särdeles känslig person, men trots att en del bilder var rätt sexiga blev jag till slut lite mätt på kombinationen bundna nakna kvinnor med särade ben och påklädda män i aktiva situationer. Liksom, vad är det som är så jävla nyskapande med det? Den irritationen förtog lite av faktumet att det ofta var fråga om ganska vackra fotografier. Dessutom tog de nästan över de andra delarna av kollektionen, vilket är synd. Man borde inte missa vare sig Tokyobilderna eller den rad av intima matporträtt som får en teveskadad att tänka på vinjetten till Dexter.

Haverister united

Ah, jag känner mig lite uppiggad på det där halvt skamfyllda sättet som kommer sig av att ta sig tid att svara grundligt på ett rättshaveristmejl bara för att sticka hål på ett efter ett av argumenten.
Jag kommer visserligen att ångra mig djupt när jag får nästa mejl och han faktiskt har SVARAT på mina retoriska frågor med ännu fler argument uppfiskade ur förvirringens djup, men hey, det var kul ett tag i alla fall.
Ibland tänker jag nostalgiskt på när jag var på Aftonbladet och man skulle svara i ettantelefonen på helgkvällarna. Efter ett par glas från fredagsflaskan var det sannerligen ingen hejd på tips om vad vi borde skriva i tidningen. Bäst var han som strax efter 9/11 krävde att få Bush telefonnummer och inte trodde mig när jag sa att jag faktiskt inte hade det.
- Nehej, men då vill jag att DU ringer och pratar med honom om det här!
- Jag ska göra mitt bästa, sa jag.

In your dreams

Alltså att drömma sjukt detaljerat hela natten om (kortfattat) hur ens pappa har skjutit en femårig flicka genom ett fönster och hamnar med bild och namn på tidningarnas förstasida medan man själv försöker undvika att hamna på förhör hos åtta poliser eftersom man ovetandes plockat upp sin pappa efter dådet i en stulen bil, det är inte vad jag kallar VILA. Vaknade helt stressad, gråtfärdig och skakis, och kom dessutom på att det var städdag vilket ledde till att jag blev ännu mer stressad och sprang ut till bilen.
450 kronor i böter.
Jag hatar den här dagen.

Helgen vecka 48

FREDAG: Okkervil River



Jag hade lätt kunnat åka hem efter jobbet, skölja av mig dammet och ta mig in till Debaser till klockan elva, för det var då de började spela och det var inte fullt. Men detta visste jag tyvärr inte klockan åtta när jag stack från jobbet. Försökte fråga tjejen i kassan om man kunde betala och komma tillbaks senare.
- Nej.
- Man kan inte betala och skriva upp sig på listan och komma tillbaks senare?
- Nej.
- Finns det något sätt att lösa det på?
- Nej. Det här är en ”walk-in”, vi har inte ens några stämplar.
Jag ville inte missa Okkervil River, så jag gick iväg och åt och gick tillbaks. Var där klockan nio. Ingen jag kände nånstans. Stod resp satt i ett hörn i två timmar. Så jävla tråkigt. Fast det var länge sen jag pratade med så många 22-åringar. De är pratglada de där ynglingarna.
Okkervil började svagt och dörrarna ut till restaurangen där någon spelade ashög DUNKA DUNKA stod på vid gavel. I protest mot den sura inträdestjejen vägrade jag hänga av mig och släpade omkring på en stor väska och en ännu större jacka vilka, när jag irriterat skulle gå och stänga dörrarna, rev ner tre glas som stod i fönstret. Blev mkt generad. Kort senare stod jag och såg hur en tjej sopade upp mitt verk. Skämdes och funderade på att gå fram och be om ursäkt men rationaliserade händelsen med att stället var fullt av fyllon som säkert skulle komma att krossa fler glas än så under kvällen, och att det är sådant de tar med i beräkningen när de öppnar en nattklubb. Efter det höll jag mig dock på min plats och kunde koncentrera mig på ett band som vartefter steppade upp sitt game ordentligt. De sista 45 minuterna var helt fantastiska, och den där trummisen hade jag lätt kunnat gifta mig med bara på grund av hans insats. Sjukt bra.
Sen gick jag och träffade T på Kvarnen, men Kvarnen är som vi vet inget att skriva hem om.

LÖRDAG: The National



Vi hade inga biljetter, men det var lugnt (se nedan). Ingen kö, och vi hann hänga av oss, handla i baren, hitta en sittplats utefter spegelväggen och småprata lite innan de började. Betydligt trevligare och bättre timing än kvällen innan, kan man säga, även om vi tydligen missade förbandet. I väntan på att de skulle börja lade vi en del engagemang på att skärskåda publiken, och kunde konstatera att det som var hett bland Nationalfansen var
1. jättestor halsduk, att bära till typ t-shirt
2. rutigt
3. page
4. snedbena.
Vi såg även ett par män med inomhusmössa, men konstaterade att de måste vara på besök från landet, alternativt mobbade.
Sen blev det musik och The National förde som väntat en hel del fint oväsen. Särskilt violinisten var helt vansinnig och typ tuffast i stan. Alla skrek mest under "Fake Empire", jag med, fast tyst inombords. Shit vilken bra låt det är. Som färsking i Nationalsammanhang var det en del jag inte kände igen, men det gjorde inget eftersom det var så himla bra ändå.
Efteråt tömdes lokalen raskt och till slut var det fler tjejer än killar kvar. Intressant, tänkte vi och övervägde att skriva en avhandling men köpte istället mer öl. En snäll tjej trollade fram ett kvitto på entréavgiften eftersom jag glömde att ta ett när jag gick in, T köpte "Boxer" vid merchbordet och så vandrade vi trappan upp för att underhålla mina laster på rökterrassen.

All in all en mycket lyckad helg, skulle jag vilja påstå.

En kvart i Telefonplan

I går var vi, liksom resten av Stockholms befolkning, på Konstfacks julmarknad. Som uppvuxen i trakterna kan jag konstatera att jag aldrig sett så mycket folk i Telefonplansområdet tidigare. Hot and happenin asså.
Julmarknaden var full av medelklassmänniskor som sa saker som "jag tycker att det är intressant att diskutera om det finns någonting som ett genuint konstnärligt värde" och betalade trehundrafemtio kronor för en vit t-shirt någon hade målat en stjärna på.
Vi stod ut i en kvart innan vi åkte vidare till T:s kusin som bodde i ett sjukt snyggt nybyggt hus i Mårtensdal. Mer sådant, mindre Hammarby Sjöstad tack.


Blanksvart tegel, fränt!

Nu tittar jag på 102 dalmatiner och känner mig lite sugen på en prickig kappa.

Attention Berns

Jag tror att ni har en dörrvakt som är ute efter att så att säga göra lite business of his own där i dörren. I går på The National låtsades han först som att det var ont om biljetter, sen frågade han om vi hade jämna pengar ”för då kan ni få en stämpel av mig”.
Jag är inte den som är moralisk i sådana lägen utan sträckte glatt fram handleden medan jag rotade efter plånboken, men han såg sig om och ändrade sig kvickt till ”eller nej förresten, de har ju en kassa däruppe så ta det den vägen istället”.
Jomenvisst serru det gör vi så gärna. Stod chefen i trappan eller?