Och sedan...

...tog vi ångbåten till Wirströms i Gamla Stan och drack skitstora öl mitt på blanka eftermiddagen. Plötsligt: Min gymnasiekärlek. Som jag inte sett sedan dess. Jag kastade ett öga, ett till, och ja - det var faktiskt han.

Och han var fortfarande fin.

Tror jag i alla fall. Det kan också ha varit så att all min hämmade längtan från 16 års ålder kom rusande likt en vårflod så att jag inte visste ut eller in under de sekunder jag såg honom. Alltså precis som förr. För min kärlek då var obesvarad, jag var verkligen hämmad, rent sjukligt blyg, när det kom till honom.
Hans kompisar kunde jag umgås med utan problem. Men inte honom. Aldrig vågade jag.
Är inte säker på om vi någonsin bytte ett vettigt ord med varandra - inte ens när han kom och satte sig intill mig mitt i en i övrigt helt tom aula. Åh, jag minns det som i går. Bara han, bara jag, i ett stort, tomt utrymme.
I våldsam panik försökte jag komma på något att säga, men det gick inte. Det gick verkligen inte. Det enda jag kunde tänka var att jag absolut inte fick fråga vad klockan var, för det hängde en jätteklocka rakt framför oss. Stämningen blev till slut så att säga besvärad. Jag gick ut och rökte. And that was that.

Många år senare fick jag höra att han bytt namn och kommit ut som bög. Vet inte om det är sant. Vet bara att det var mycket konstigt att se honom igen.

Han påminner om Zlatan men passar bättre i kort hår.

Here's Johnny

I dag var jag vid Drottningholms slott. Jävligt läskigt faktiskt. Först såg vi en häxring:



Sen trollade jag in mig i en labyrint utan utgång:



Som sagt, läskigt alltså. Och nyss ringde min utflyktskamrat och avslöjade att hon just hittat en fästing på sin kropp. Gaa! Tänker definitivt inte kolla mig själv. Får hellre borrelia/blir hellre besatt än ser något/ondskan gräva sig in i mig, det är ett som är säkert.

Slutsats: Drottningholm är inte vad vi tror att det är.

Gubbe på rymmen

När jag promenerade en ganska öde Renstiernas gata upp i lördags vid niotiden på kvällen mötte jag en gubbe på traktor. Traktorn var gammal och lite risig, gubben också. Han var tandlös med en riktig bondkeps och förståndig men lätt sliten jacka.

Han stannade vid ett rödlyse med sin traktor, så jag kunde titta på honom en god stund. Tyvärr kom jag inte på att jag borde ta en bild förrän han åkte vidare. Men jag tittade långt efter honom och har inte riktigt kunnat släppa det där. Han var så vansinnigt malplacerad men såg ändå lite bestämd ut.

Jag tänkte på den där filmen jag inte vet vad den heter eftersom jag inte sett den, men som handlar om nån gubbe som rymmer hemifrån på sin gräsklippare (typ). Det var exakt vad jag tänkte. Att den där gubben plötsligt en dag bara bestämde sig för att inte kliva av traktorn, gå in i bonnaköket och ta sin vanliga kokkaffe på bit, utan köra vidare. Bara köra och köra, rakt mot äventyret.

Risken är väl rätt stor att det bara är fria fantasier från min sida, men om inte så hoppas jag att han hittade det.

Det är något skumt med Flen

Ursäkta en okunnig, men är det vanligt med violblå öron i Flen?

Drafts och stuff

Det är onekligen lite kul att emellanåt gå in och titta på inlägg man en gång skrev men aldrig publicerade av en eller annan anledning. De ligger kvar i Blogger för evigt - eller tills man raderar dem - som "drafts", redo att bli upplagda med ett simpelt knapptryck. Jag måste säga att min inre kritiker då och då ändå gjort sitt jobb och stoppat mig från att publicera vad som helst. Tro mig när jag säger att ni inte hade velat läsa. De är oftast skrivna vid den här tiden på dygnet eller senare, och handlar i alltför stor utsträckning om mitt trasiga själsliv. Tacka er lyckliga stjärna för att ni slapp undan, är allt jag har att säga om det.

I övrigt har min dator blivit galen. Den talar om för mig att det är fel på saker hela tiden, och fläkten har gått bärsärk och väsnas som en mindre motorsåg. Datorn är inte ens ett år gammal. Blir fan sur.

Och det är os-basket på teve. Jag är inte jätteintresserad, men glad ändå att den finns där och är vaken tillsammans med mig.

Jag säger dalmas om jag vill

Dalmas ligger bättre i munnen än "mas". Sen får dalmasarna hävda att det bara finns masar i Dalarna hur mycket de vill. Jag sjunger som jag vill.

Jag har alltså varit i Dalarna. Där var det dalahästbonanza, i Nusnäs.



Och raggarbilsbonanza, i Rättvik.



Rättvik hade även indianbonanza, which was weird. När man tänker på kontexten och så där.



Kontexten being Eddie Meduza.



Men sen: Kris Kristoffersonbonanza. Det var den bästa bonanzan.



Jorå.



Seriöst. Man hade ju velat vara där med sitt livs kärlek och liksom kysst honom innerligt samt kanske spontanfriat, och ångrat det dagen efter.
Och jag tror att Kris gillade det själv. Han sa det i alla fall, och nån filmade det.

080809

Klockan är typ tolv minuter i två på natten. Så här ser det ut på Stureplan just nu, där alltför många människor - varav majoriteten med all säkerhet är bönder härstammande från mindre byar i landet - firar 080808. Tydligen kan man inte klockan heller, då det sedan snart två timmar är 080809. Fast vad kan man begära av folk som tydligen innerst inne saknar vattenfestivalens ljumma öl och kissluktande gator.



Det enda som saknas är en langoskö. Å andra sidan är jag inte där, så det kanske finns en.

Men det är ju kul att de håller på.

Bytte för övrigt några ord med polisen strax före tolv. De sa att personalen på Sturehof höll på att drabbas av lätt panik. Väldigt konstigt, om ni frågar mig. Verkligen.

Alien me

Häromnatten drömde jag att jag förvandlades till en alien. Jag trängde ur mitt yttre, mänskliga, skal genom munnen. Det gjorde inte ont, men var spännande och kändes speciellt på gränsen till religiöst, med folk som tog emot och hjälpte mig ut.
Och jag tänkte på alla dessa filmer där löjliga människor kämpar emot att bli något annat (vampyrer, aliens, whatnot) även om detta andra är så vansinnigt mycket ballare. Varför inte bara omfamna den uppdaterade versionen och de extraordinära förmågorna, tänkte jag innan jag exalterat trädde ut som mitt nya jag.
Efter att ha noterat att jag inte blev vidare snygg - väldigt väldigt lång med långa sladdriga, ljusgrönt genomskinliga lemmar - vaknade jag. Men känslan sitter kvar fortfarande, flera dagar och drömmar senare. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag helst skulle vara någon annan, eller bara vara bitter över att min sovande värld är så oerhört mycket mer intressant än den vakna.

Back in town

Livet på landet var fabulöst. Allt jag hade drömt om.


Solsken, lätt bris, lövprassel och fågelsång. Hästar, får och tuppar. Humlor och klöver. Korsord och Lady Chatterleys älskare på Radioteatern. Pocketböcker och spaghetti-och-korv-middag. Med ketchup. Följt av ett glas vitt på verandan.


Kvällning över nejden. När solen gått ned första aftonen såg jag mitt livs första grävling. Jag satt på trappan och gonade mig i tystnaden när det plötsligt lät som att något hasade sig fram i gräset. Has, has, lät det. Och så kom den. Grävlingen. Den tvärstannade två meter från mig och glodde. Saker som "knäckebröd i stövlarna" och "biter tills det knakar" virvlade i mitt huvud men jag satt blick stilla. Vilken kyla, vilket oerhört mod in the presence of wilderness! Grävlingen fnös åt mig och hasade vidare.
Ännu senare såg jag fladdermöss. Eller jag tror det, i alla fall, men det var ena kvicka små rackare. Landet, va. So exciting.
Sen åkte jag tillbaks till stan, åt middag på Debaser tills det blev svinkallt och vi pallrade oss till Kvarnen för en tidig öl. Något senare noterade jag att de börjat ta inträde. Inträde på Kvarnen?!
Som dörrvakten sa:
- Det är som att den sista kommunisten gått och hängt sig, eller hur?
Verkligen.
Vi åkte hem innan pöbeln anlände.

Och i dag var det dags igen efter sommaruppehållet. Tre poäng bärgade mot Snoka, trots att de kom ikapp från 4-1 till 4-3 i andra. Jag vet faktiskt inte vad det Hammarby presterade då ska kallas.


Åhej.

Livet på landet

I går eftermiddag slog det mig som en blixt: Jag måste, MÅSTE, komma ut på landet. Få sitta under en björk och läsa halvdåliga deckare hela dagarna, steka en korv och dricka ett glas vin till middagen, ta en kvällspromenad ner mot vattnet, höra kossorna råma, fåglarna kvittra, träden susa.
Det var inte bara en önskan. Det var ett tvång. Jag fick ångest vid blotta tanken på att tillbringa flera lediga dagar i stan. Så jag påbörjade operation "hitta stuga". Det gick dåligt, stugor var upptagna och de som fanns att hyra var svindyra. Jag sökte högt och lågt. No luck. Men så i dag fick jag veta att en vän som bor på landet är utomlands. Hennes hus är tomt. Jag ringde, smsade, bönade och bad. "Självklart" sa hon.

Så nu drar jag till landet i fyra dagar. Hurra! En del kanske inte tycker att fyra dagar är något att bli så jävla lycklig över, men då kan man ta sig i brasan.

SO LONG SUCKERS