Bla bla bla

För ett tag sedan läste jag lite överallt om det här behovet som tydligen finns: att litteratur ska "säga något" om ens eget liv, annars är den inget att ha. Vanligtvis läser jag de här kulturdebatterna med ett öga, helst lätt slutet så att de flimrar lite, men av någon anledning fastnade just det där. Kanske för att jag tycker att det är så märkligt.
Jag har aldrig hittat en bok som säger mig något om mitt liv. Det närmaste jag kommit är antagligen Ulf Lundells "Jack", och den läste jag inte ens en tredjedel av för den var så fruktansvärt tråkig.
Varför skulle jag vilja läsa en bok som säger mig något om mitt liv? Är man över tjugofem har man väl redan genomskådat sitt liv, men ändå valt att fortsätta med det så gott man kan.
Att ständigt förvänta sig en möjlighet till identifikation är narcissistiskt, och på gränsen till xenofobiskt. Man orkar inte gräva fram sin empati - i den vidare bemärkelsen, att rationellt söka förstå något utanför sig själv. Det är lättja, på samma sätt som kultursporten extrempositionering - "så här tycker jag och det spelar ingen roll vad du säger". Det är alltid enklast att avfärda det man inte fattar.

7,65 kilometer

Dagens promenadbilder presenteras i samarbete med Blogger.


Epatraktorn Jennifer blir ompysslad av tre raska ynglingar.


Övergivna badlianer i väntan på sommaren.


Övergiven hamn i väntan på sommaren.


Anka? Albinoand? Vad vet jag.


Babe.


Politik.


Träd.

FBI varnar dig

Nyårsafton 2006

Nyårsafton tillbringades på en höjd med magnifik utsikt över staden. Folk åt, drack och gjorde dödslistor. Vid tolvslaget stod jag i en lerig backe och försökte tända eld på en smällare, jag misslyckades. Efter tolvslaget fortsatte Singstarleken, och tja, vad kan jag säga, trots mina hämningar och min genuina avsky för all typ av sångterror så fann jag mig liggandes på golvet med ett stadigt grepp om mikrofonen. Det kom som en chock för mig också.
Ytterligare lite senare, när vi promenerade hem, var jag utöver den fabulösa rockstjärnan även mästerfotografen i stövlarna. Bilden på Dracula är en av få man överhuvudtaget ser vad den föreställer.
Det verkar som att jag får väldigt höga tankar om min kreativa förmåga efter en flaska rosa bubbel.
Gott nytt år, mina vänner.


Nyår kräfva dessa drycker.


...running through my veins.


Alltså, jag försökte ta kort på raketerna men inget fastnade.


På väg hem träffade vi Dracula.

Skridsko i Kungsan

Så här såg det ut i Kungsträdgården i går eftermiddag. Ganska fint faktiskt, tycker jag.
Eftermiddagen fortsatte sedan på ett smutsigt litet ölställe där livet och kärleken diskuterades. Ganska fint det också.

Den hopplösa framtiden

Nu har jag sett Children of Men. Så klart fanns det i den som i alla andra actionvåfflor småsaker att reta sig på, men de var ovanligt få i en övrigt bra film med välgenomtänkta och ibland roliga framtidsdetaljer (som att det jag tolkade som varande populärmusik anno 2027 lät som japansk noise) så jag ska inte gnälla.
Istället funderar jag desto mer över varför framtidsskildringar alltid är dystopiska. Ständigt har det eller är det på väg att gå åt helvete med jorden, och kvar finns bara övervakning, krig, vapen och ond bråd död. En enstaka person eller en mindre grupp, hjältarna, får lysa som förnuftets fyrbåk i det vansinne som utspelar sig i kulisserna, och även om de lyckas med sitt uppdrag att rädda det som räddas kan så var utgångspunkten alltid outhärdlig.
Nu är det sent och jag är trött, men jag kan inte komma på en enda film där framtiden är solig, demokratisk, rättvis och härlig, och jag vet inte hur man ska tolka det. Som att det inte finns någon marknad för feel good-science fiction, eller som att det helt enkelt inte går att föreställa sig en hoppfull framtid?


Scen ur filmen.

Hej då femman

Förresten fick jag ett märkligt brev av Viasat/Bredbandsbolaget i dag.

"/.../ Tyvärr kommer Kanal 5 att tas bort ur ditt utbud från och med 1 februari 2007. Orsaken till detta är att företaget som vi har tecknat avtal med för att sända Kanal 5 har sagt upp avtalet med oss. Vi beklagar detta och gör allt vi kan för att ordna så att du även fortsättningsvis ska kunna se på Kanal 5. /.../"

Liksom, är inte det lite som att skriva till sina prenumeranter och ba "Schäkta, men det blir ingen sportbilaga till din tidning något mer, hej då!"? Utan att erbjuda någon förklaring, något som ersätter eller ens en rabatt? Inte för att just Kanal 5 är något jag tittar på särskilt ofta förutom occasional Premier Leauge-match, men ändå, principen, mina vänner. Och även om det antagligen bara handlar om att använda tittarna som slagträ för att få som man vill i en avtalsdiskussion tycker jag nog att det hamnar i kategorin Konstigt Beteende.

Vad menar Google?

Google uppmanar oss att vara oorganiserade i 2007. Tack, men jag behöver ingen uppmuntran i den riktningen. Eller är det en simpel förutsägelse?

GOMORRON!

Har för mig att jag för inte så länge sedan klagade över svårigheterna med att vakna. I vissa fall, jag säger vissa, kan det tänkas att dessa problem hänger ihop med svårigheterna att gå och lägga sig. Nu, till exempel, är klockan runt halv åtta på morgonen och jag har precis avslutat en transkribering som tog väldigt mycket för lång tid för att jag ska känna mig nöjd.
Mina vanliga intervjumetoder* har verkligen fått sig en törn sedan jag skaffade diktafon. Alla möjligheter att från start sortera i vad intervjuoffret säger är raderade. Istället tvingas jag i efterhand reprislyssna på fyrtio minuters småprat om ditt och datt, med det väsentliga inpetat i någon mening man knappt reflekterar över om man inte ser det på pränt. Vilket i sin tur innebär att jag måste skriva ner alltihop eftersom jag verkligen inte vill höra på det en tredje gång i sökandet efter det jag kom på var viktigt.
Herregud.
Det bästa vore om man på plats kunde avbryta en stund:
- Du, vänta, det här du just sa var för jävla tråkigt. Jag måste radera det på en gång för att slippa höra det igen.
Jag tänker att man bara behöver göra det en gång så börjar de tänka sig för innan de pladdrar på om oväsentligheter.
Ja, det eller omstrukturera min intervjuteknik. Lägga ner Sawatsky och bara ställa ja och nej-frågor.
That'll teach them.

*Anteckna hysteriskt varav hälften är så oläsligt att jag slipper ha med det.

Strålande jul

Tomten kom med en stor och varm morgonrock, en liten mixer (hello world of smoothies, here I come! Fina recept mottages tacksamt) och en hårtork. Alla tre ting stod på min önskelista, så jag tror att tomten kan läsa tankar. Jag gillar tomten, han e bra va.
Sen gick jag hem till min vän W och tittade på deras nya bebis. Bebisen var liten och sömnig, men skrek i alla fall inte när hon såg mig, vilket bebisar brukar göra (det är antagligen för att jag är ondskan). Ytterligare senare fick jag sms av C, och till min lycka ville hon träffas så att jag hann lämna julfirandet innan jag började bråka med min far (det är tradition att bråka med far om ett eller annat, han är så tjurig) (JAG däremot, är alls icke tjurig utan ett under av godhet) (bortsett från ondskan då), och så satt vi hos henne och drack ett glas julbubbel innan vi ställde oss i kön till Kvarnen. Kvarnen var faktisk en ganska stor besvikelse. Ingen julstämning, ingen charm, ganska mycket märkliga män som ville ta i en i onödan. Som vilken jävla lördag som helst, och jag går inte till Kvarnen på lördagar.

Summa sms mobiltelefon: 23 ut (varav ett felskickat samt uppföljning på detta), 19 in. Så många sms har jag aldrig haft på den tidigare. Den verkar full, för nu plingade den som att jag fick ett men det kom inget.
Idiottelefon.
I övrigt är jag bakis och älskar världen. Nu måste jag tyvärr åka till hemlig ort och vila ut, hej då.