Bla bla bla

För ett tag sedan läste jag lite överallt om det här behovet som tydligen finns: att litteratur ska "säga något" om ens eget liv, annars är den inget att ha. Vanligtvis läser jag de här kulturdebatterna med ett öga, helst lätt slutet så att de flimrar lite, men av någon anledning fastnade just det där. Kanske för att jag tycker att det är så märkligt.
Jag har aldrig hittat en bok som säger mig något om mitt liv. Det närmaste jag kommit är antagligen Ulf Lundells "Jack", och den läste jag inte ens en tredjedel av för den var så fruktansvärt tråkig.
Varför skulle jag vilja läsa en bok som säger mig något om mitt liv? Är man över tjugofem har man väl redan genomskådat sitt liv, men ändå valt att fortsätta med det så gott man kan.
Att ständigt förvänta sig en möjlighet till identifikation är narcissistiskt, och på gränsen till xenofobiskt. Man orkar inte gräva fram sin empati - i den vidare bemärkelsen, att rationellt söka förstå något utanför sig själv. Det är lättja, på samma sätt som kultursporten extrempositionering - "så här tycker jag och det spelar ingen roll vad du säger". Det är alltid enklast att avfärda det man inte fattar.