Statsministern?

Så nu börjas det. Vem vågar gissa att Reinfeldt kommer att ångra sin utnämning snabbare än alliansen ändrade sig om trängselskatten?

Those were the days

Eftersom det ena som bekant leder till det andra så förflyttade jag mig via en serie led från en helt orelaterad sak till att börja tänka på mina tonår. Att verkligen fundera över dem. Hur jag var och vilka jag brukade umgås med, vilka ställen jag brukade gå på och vilka killar jag brukade tycka om, och så vidare. Så jag fick för mig att skriva ned några lösryckta minnen.

Jag var en hyfsat stereotyp tonåring av den trotsiga sorten, monumentalt ointresserad av läxor och prov men desto mer fokuserad på att "ha kul". Vilket jag hade också, på ställen som XL, Stage, Casanova, La Bamba, Galaxy, Glädjehuset, Ritz, Melody, Daily News, Dixie Queen... Jag hade köpt en äldre bekants legitimation (med ett ganska suddigt foto) och lärt mig personnummer, stjärntecken och namnteckning utan och innan - vakterna hade alltid någon ny oväntad fråga att ställa om man inte var tillräckligt lik. Hela scamen underlättades dock av att den vän jag oftast var ute med var fruktansvärt snygg - det trollade alltid bort den värsta misstänksamheten.
Hur vi hade råd de första åren är en gåta. När jag väl gått ut gymnasiet och börjat jobba hade jag däremot mer pengar än jag antagligen någonsin haft ens efter det - jag var sjutton år och bodde hemma, betalade 1600 kronor i månaden för hyra, mat, telefon, ja, alla förnödenheter, och resten av lönen, även om den inte var hög, bara låg där i väntan på att spenderas.

Gymnasiet jag gick i hade inte världens bästa rykte. Vare sig man ville eller inte lärde man känna en del stökiga element. I kölvattnet av dessa element kom också gängbildning, småkriminalitet och bråk i största allmänhet. Redan då var begreppet "respekt" inverterat och tjejer stod inte särskilt högt i kurs. Skräckinjagande historier om hur de här killarna behandlade sina flickvänner spreds som löpeldar. En fick stryk för en inbillad oförrätt, en fick håret avklippt för en påstådd otrohet, och någon förbjöds att använda byxor, men även om jag än i dag tror att mycket av det var helt sant så var det svårt att hitta någon riktig substans i ryktesfloran då ingen av de utsatta sa något och vi själva slapp undan helt (även om jag faktiskt hotades med stryk en gång efter följande ordväxling: "Jävla hora." "Vad sa du?" "Jävla hora." "Gå hem och knulla din mamma." Jag påstår inte att det var särskilt moget av mig, men jag var sexton och använde de vapen som fanns till hands.).

De killar jag själv var intresserad av höll sig såvitt jag vet ifrån att uppträda som testosteronmongon, jag har aldrig varit typen som attraheras av psykopater, men var gärna lite kaxiga på ett roligt sätt. Eller såg åtminstone ut att vara det, för det var inte alla jag vågade prata med. En av dem jag trånade som mest efter - och därför inte pratade med alls - var faktiskt inte helt olik Zlatan. (Och, heh, där fick min förtjusning i Zlatan sin förklaring.)
Om jag inte hört fel tror jag dock att han sedermera flyttade, bytte namn och kom ut som bög. Jag antar att det aldrig blir vi.

Mina tonår var trots allt ganska enkla. Jag var inte mobbad, hade inga problem hemma - förutom de som orsakades av mig själv - och var långt ifrån någon svår typ med polokrage och självmordstankar. Den typen av människor registrerade jag inte ens. Inte förrän de gav uttryck för sitt förakt mot min ytliga existens genom att överlägset förkunna något med vad de hoppades var svåra ord. Sedan blev de blev sura när jag, en idiot, svarade med samma medel.
I dag kommer jag dock betydligt bättre överens med polokragemänniskornas vuxna motsvarighet - kanske för att vi alla blivit äldre, kanske för att de lärt sig dölja sitt förakt - och har istället allt svårare att identifiera mig med dem jag tillbringade tonåren med. Det är antagligen inget underligt med det, men jag kan inte låta bli att tänka på att lika lätt som det är för en del att välja väg, lika svårt är det för andra.

Zombie dish glove

För övrigt så var det här det bästa som hände mig i Malmö:

Äntligen tillbaks

Det föregående inlägget var så kallad "ganska trött satir". Jag avser att fortsätta vräka ur mig vad fan som helst tills korna kommer hem, och tröttnar jag lär ni märka det genom att inget händer. Vi hörs imorrn eller nästa vecka, eller veckan efter. Tja.

Ett storslaget farväl

Jag är ledsen, men jag orkar inte längre. Den här bloggen var från början en kul grej, sådär lite lättsam, men så småningom blev det allvar. Den tog över. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att gå in här och se om jag fått några kommentarer, åsikter, lite bekräftelse. Ni, mina läsare - i runda slängar tjugofem stycken, tjugofem okända Själar med egna problem och önskningar, med egna idéer och mycket stor värme, och ofta knapp tid som Ni trots allt lade på mina enkla ord - har gett mig massor av kärlek och respekt och det är Ni som har fått mig att fortsätta så länge som jag ändå gjort. Men nu är gränsen nådd.
Jag orkar inte mer.
Jag har börjat gå på valium och citodon - rohypnol, och kanske crack, är inte långt borta. Varje dag är en kamp mot bloggandet. Vad jag än ser, vad jag än hör så tänker jag bara "det här borde jag blogga", innan jag faller ihop i strida tårar och måste köras hem i taxi. Och nu känner jag att det är dags. Jag måste faktiskt börja tänka på mig själv istället, om jag ska överleva. Det handlar inte om att jag inte älskar Er, mina läsare, för det gör jag. Jag älskar Er, men det är mycket jobbigt att behöva lätta sitt hjärta var och varannan dag för att Ni ska få Ert.
Det är över nu.

Tuff tuff, sa tjejen som bara var vagn

I dag var jag i Malmö en snabbis och skulle göra ett snabbjobb lite snabbt.
Fyra timmar tåg, fyra timmar jobb, en timme äta på centralstationens O'Learys (inte imponerad), fyra till timmar tåg. Eller om det var fem. Jävligt mycket tåg blev det i alla fall.
Och det här med att åka tåg. Alltså. Åka tåg bredvid människor som inte har någon känsla för revir. Som, när man sitter inträngd i ett hörn med sin väska, sin gigantiska s k laptop och sladdar som slingrar sig runt benen, väljer att sitta kvar bredvid en trots att vagnen töms på mer och mer folk. HALLÅ DET ÄR LEDIGT DÄRBORTA, GO AWAY YOU FREAK, ville jag skrika, men det skrek jag inte, eftersom jag är hämmad, och först i Södertälje blev jag tillräckligt klaustrofobisk för att ursäkta mig, krångla ihop mina grejer och själv flytta iväg. Givetvis glömde jag först min jacka, så jag fick gå tillbaks en gång, ursäkta ursäkta, och min flaska med vatten, så jag fick gå tillbaks en gång till, ursäkta igen, och sen var vi framme.

Sedan rekommenderar jag inte att man tittar på fler än fyra House-avsnitt om dagen. Jag älskar Hugh Laurie och hans House, men efter fyra House-avsnitt på en dag är man mätt, ja, nästan lite däst över hur smart han är. Sista tågtimmarna tittade jag därför på del två av Studio 60, Aaron Sorkins fantastiska nya serie med den förtjusande Bradley Whitford, samt Carnivale istället. Carnivale har jag hört (från vanligtvis pålitliga källor) ska vara en mycket bra serie. Jag har nu sett tre avsnitt, och den börjar ta sig lite, men den måste faktiskt ta sig ganska mycket mer för att jag ska falla in i hyllningskören. Jag vet inte vad det är, kanske min aversion mot mustighet och myllrande människor i skitiga kläder.
I alla fall, nu undrar jag om jag ska lägga mig och titta klart på Six feet under, vars sistasäsongs dvd-box jag fått låna och vars senaste avsnitt slutade med Teh Cliffhanger sent i går kväll när jag verkligen, verkligen var tvungen att gå och lägga mig.

Mina ögon börjar bli fyrkantiga. Någon borde skriva en sång om det, som den de skrev om den trekantiga gubben.

Till sist är jag mycket ledsen över att jag missade matchen i kväll. På riktigt alltså. Fanns det en möjlighet att se den i repris skulle jag lätt göra det, trots att jag vet hur den slutade. Att en grupp degenererade miffon beslutade att kasta sten på polisen i efterhand är jag däremot inte ledsen att jag missade. Skicka iväg packet på arbetsläger i Sibirien, hej då, inte ens era mammor kommer att sakna er.

Lokaltidningen Landskrona

Förresten, hur kunde jag glömma att underrätta er om jobberbjudandet som trillade in från en journalistjobbförmedlare. Tyvärr raderade jag det blixtsnabbt, ja snabbare än Justin T vänder sitt ledlösa knä, men följande inledande mening från mejlet hängde kvar i det, eh, internetska minnet:

"LOKALTIDNINGEN LANDSKRONA söker en lokalredaktör till redaktionen i Landskrona."

Alltså, vad väntar ni på? Det är bara att åka ner och mysa lite med Thord (som jag även länkade till för några inlägg sedan). Han är en härlig snubbe. Ni kan tala om invandrarna tillsammans och spåna fram nya sköna vinklar på Problemet. Det är ju larvigt att sverigedemokraterna har blott 22 procent av rösterna när det finns sådan potential. Kom igen, go get! Det är bara fyra år till nästa val - egen sd-majoritet vore väl fräscht.

Ah förlåt. Du är en do-gooder. Vill förändra. Vill få dem att, så att säga, tänka till? Jag vill gratulera dig, ta dig i mina armar och kyssa din kind, din panna och kanske ditt lår. Ditt jobb blir nu att inte låta dig skrämmas av landskronaiternas fromma föreställningar om det vita livet. Berätta för dem att även det vita livet kan innebära arbetslöshet... Oj, så var vi där igen!

Är inte livet bara en enda högklassigt regisserad loop?

Boy becomes man

Men är det inte fascinerande hur Justin T plötsligt inte är en tunn pojke längre, utan liksom mer en man? Att han vuxit till sig och ser ut som vilken kostymchef som helst, utom att hans gummiben och dans-skillzzz är bortom vilken kostymchefs som helst.

Fotboll som fotboll

Tanken var egentligen att jag för första gången denna säsong skulle hoppa över kvällens Bajenmatch till förmån för det prestigefyllda fotbollsmötet mellan de präktiga musikmagasinen Close-Up och Sonic. Sen skulle vi dricka öl och allmän glädje och gamman skulle uppstå. Dock inträffade följande: jag fick ett sms från en god vän (en jag inte sett på länge och planerat att träffa vid denna clash of the titans) som löd: "Ingen fotboll för mig. Ingen ska ju dit."
Mitt svar:
"Nej det verkar onekligen dött, jag trodde faktiskt på lite uppslutning och öl etc. Går väl på riktig fotboll då, vi får ses en annan gång."
Så jag gick på riktig fotboll.


Många poliser var det.


Mössa. Fin.


Hörna.

Matchen mot IFK Fiskrens slutade 3-3. Vi gick på Läckerbiten och firade denna enastående framgång med ett glas rött.
Gah.

Outad

Embryos pappa kliver fram ur dunklet. Jag har aldrig läst något av Magnus Carlbring. Utom Embryo då. Han verkar mest skriva dikt, jag är inte särskilt förtjust i dikt. Utom Embryo då. Kanske ger honom en chans ändå, någon gång.