My type of crazy

I kväll när jag traskade uppför Olof Palmes gata för att köpa mig kvällslunch i Kungshallen så satt där en herre på en tidningslåda. Han hade blekblå vattniga ögon, smutsig collegetröja och ostyrig frisyr.
"I LIKE YOU!" skrek han plötsligt åt en osynlig person till höger.
"I LIKE YOU TOO!" skrek han sen åt en osynlig person till vänster.
Jag passerade. Han tittade på mig. Han kanske försökte estimera om jag var riktig eller en till av hans osynliga kompisar. Han kom fram till att det inte spelade nån roll.
"AND I LIKE YOU TOO! I LIKE YOU VERY MUCH!"
"Thank you", sa jag. Han såg förvånad ut och blev tyst. Jag var lite orolig att jag crampade hans style (jag älskar Urban Dictionary - man vill verkligen inte stå i vägen för någons stylistic expression of freshness!) genom att svara. Hoppas att han kom över det.

Sen såg jag även en person i mysbralla som vallade sina två mopsar på Drottninggatan. Alltså, inte gick som att det fanns ett mål i sikte, utan verkligen bara var ute med hundarna. På Drottninggatan. But why, ville jag säga.

Till sist kan jag konstatera att jag nu vet alldeles för mycket om Heath Ledgers död. Låt mig slippa skriva (slash spekulera) ett ord till om detta.