Det var i alla fall sol

När jag och en kollega gick ner i tbanan i dag attackerades vi av en galen man som sprang efter oss runt en stolpe och skrek okvädningsord. Som grand finale klev han fram till mig, slog näven i sin egen handflata och vrålade att jag var en ful fitta som borde få stryk. Vi backade långsamt in bakom stolpen igen enligt principerna "out of sight, out of mind" och "inga hastiga rörelser inför det vilda djuret". Det lyckades till slut - annars hade vi antagligen varit tvungna att slåss med honom, och gud vad jobbigt DET hade varit - men innan han gick kom han ändå ihåg att skrika åt oss att vi var tablettmissbrukare.
När adrenalinet lagt sig kunde jag till och med fnissa åt det, men så här i efterhand undrar man ju vad han tog sig till under sin vidare färd. Man kanske borde ha... ringt nån. Psykakuten eller så. Kan man ens ringa psykakuten?

Innan allt detta skulle jag enas med fyra andra personer om en låtlista. Det gick sådär, men civiliserat la alla prestigen åt sidan och lät alla andra bestämma (jorå). Sen skulle vi skratta och se glada ut på bild. Inte krystat alls. "Jag vill se tänder", gastade redaktörn. Vi försökte få reportern att dansa för oss på en stol men spände till slut upp mungiporna med gem. Det blir säkert SKITFINT.

Nu ska jag fira denna härliga dag med att gå till Judit & Bertil och dricka vin.
Hej då.