tisdag, januari 23, 2007

Åsikt:

Att Sonykonglomeratet är helt jävla värdelösa på att döpa sina produkter. Häromsistens var jag på jakt efter en mobiltelefon och alla hade helt sjuka siffer- och bokstavskombinationer som M600i eller K508i eller W810i. Det var som att tvingas lära sig ett helt nytt alfabet för att alls kunna orientera sig.
Nu, efter att ha försökt recensera en skiva på en kraftigt hoppande cd-spelare, är jag på jakt efter en, ja, cd-spelare. Den första jag överhuvudtaget får upp heter - wait for it - Sony CDPXE370.
För att bekräfta min teori kollade jag även upp random kamera: DSC-S500, tv-apparat: KDL-46S2530, laptop: VGN-SZ3XP/C...

Allvarligt, i vilken värld är detta smidiga namn på konsumentvaror?

Sony, det är ännu inte för sent att bli delaktig i landsmännens tradition att döpa saker till Fitta.

måndag, januari 22, 2007

And then there was snow



Så här såg det ut i lördags kväll när kung Bore kom till stan. Hans härjningståg resulterade i att jag i morse på väg till jobbet halkade på en isfläck och landade svinhårt på en annan (bucklig) isfläck med knäna först. Det gjorde helt sjukt ont och jag trodde att mina knäskålar var krossade till ett fint puder. Istället har jag inte ens blåmärken som vittnesbörd över mitt trauma. Jag får trösta mig med att ingen såg.
Vilket i och för sig påminner mig om den där vintern och den där promenaden på osandade promenadstigar, där jag långsamt och försiktigt tog mig upp för en backe bara för att, nästan uppe, halka omkull och less than gracefully glida på magen hela vägen ner igen. Både mitt sällskap och övriga flanörer som av någon anledning gick förbi just då hade mycket svårt att hålla sig för skratt kan jag meddela.

Kanske de röda? Men jag vill ha spikar på hälen också. Samt knäskydd, armbågsskydd, rövskydd och hjälm.
Fördelar med detta:
- Jag går på trygga ben genom vinterlandskapet
- Jag blir lätt att känna igen på stan vid en blinddejt.

Nackdelar med detta:
- Jag blir lätt att känna igen på stan.

onsdag, januari 17, 2007

Hej femtiotal

Gårdagens fråga i Aftonbladet:


Dagens fråga i Aftonbladet:



Man anar ju som ett mönster. Jag förutspår morgondagens fråga, var med och rösta du också!

Är det sant att kvinnor drabbas av hysteri om de använder hjärnan?




lördag, januari 13, 2007

Mannen


I en kommentar här tidigare var det någon som trodde att jag var en man. Efter att ha hittat den här sidan och transformerat mig till en överväger jag nu könsbyte. Fatta vad mycket chix/unga fjuniga bögpojkar jag skulle få.



Nu ska jag ägna kvällen åt att kontemplera det orättvisa i att jag är mycket snyggare som man än som kvinna.

fredag, januari 12, 2007

Du kan inte fly funken

I morse vaknade jag till vad jag trodde var en parodi, kanske en göteborgsk, kanske signerad Rally, på Janis Joplin. Det visade sig vara ingen parodi, men en cover av Caroline af Ugglas. Att hon lär andra sjunga under parollen "alla kan" må vara gulligt - problemet är att det inte är sant.
Sen åkte jag till jobbet. Där är det lite för lite att göra vilket blir småtrist efter ett tag. Väntar på ett samtal och tillbringar tiden med att lyssna på Fujiya & Miyagi och smygblogga.

För övrigt finner jag det fascinerande att Red Hot Chili Peppers vinner en rockbjörn varje år. Liksom, var det inte femton år sedan de var heta? Det var åtminstone senast jag kände att jag ville ligga med Anthony Kiedis. Men RHCP verkar ha lagt en järnring runt vårt nordiskt karga land.
No man, woman or child shall escape the funk.

torsdag, januari 11, 2007

I dag är det tråkigt

Det här med bylinebilder alltså. På förra bilden såg jag ut som en kristen skolfröken, på den nya ser jag ut som en bordellmamma. Lite middle ground här, tack?
Och nej, jag överdriver inte. Även mina kollegor reagerar med svårmaskerat löje. "Det... det ser inte riktigt ut som du?". Well, enligt typisk elak fotografhumor ser jag visst ut så där ibland - "annars skulle det inte fastna på plåten". Kul, haha.

I övrigt, saker som ger ångest:
- Den här svintråkiga artikeln jag undviker att skriva.
- Andra saker jag undviker att skriva.
- Presenten till min mammas 60-årsdag.
- Presenten till min pappas 60-årsdag.
- Min uppfuckade sömncykel.
- Killar. You suck, hör ni det?

Jag är hungrig och funderar på att smygröka i fönstret. Fönstret börjar redan en halvmeter över golvet och det är på tionde våningen, så jag brukar släpa fram en fåtölj att sitta i för att inte trilla ut. Ja okej, jag är avslöjad, jag har smygrökt på kontoret förr. Rebellerar mot samhället, är vad jag gör.
Och nu kom Leila K "Got to get" på radion. Leila K är ju rebellisk och så, eller var i alla fall.
Lär ju betyda nåt kosmiskt det här.

lördag, januari 06, 2007

Bouncybouncebounce






1. Sängscenen
2. Staketscenen
3. Filmscenen
4. ECT-scenen
5. Sexscenen


Det var de fem absolut bästa scenerna i Bounce föreställning Gökboet. Vi såg den på Dansens Hus i kväll, det var första gången jag såg en hel föreställning med dem. Det var magnifikt.
Dans har alltid varit ganska obegripligt för mig, eventuellt för att jag är ett kylskåp själv, men det här var lätt att förstå. Deras kroppar är gjorda av gummi, I tells ya. Och så kan de hålla takten.

Man är väl konnässör.

Bla bla bla

För ett tag sedan läste jag lite överallt om det här behovet som tydligen finns: att litteratur ska "säga något" om ens eget liv, annars är den inget att ha. Vanligtvis läser jag de här kulturdebatterna med ett öga, helst lätt slutet så att de flimrar lite, men av någon anledning fastnade just det där. Kanske för att jag tycker att det är så märkligt.
Jag har aldrig hittat en bok som säger mig något om mitt liv. Det närmaste jag kommit är antagligen Ulf Lundells "Jack", och den läste jag inte ens en tredjedel av för den var så fruktansvärt tråkig.
Varför skulle jag vilja läsa en bok som säger mig något om mitt liv? Är man över tjugofem har man väl redan genomskådat sitt liv, men ändå valt att fortsätta med det så gott man kan.
Att ständigt förvänta sig en möjlighet till identifikation är narcissistiskt, och på gränsen till xenofobiskt. Man orkar inte gräva fram sin empati - i den vidare bemärkelsen, att rationellt söka förstå något utanför sig själv. Det är lättja, på samma sätt som kultursporten extrempositionering - "så här tycker jag och det spelar ingen roll vad du säger". Det är alltid enklast att avfärda det man inte fattar.

fredag, januari 05, 2007

7,65 kilometer

Dagens promenadbilder presenteras i samarbete med Blogger.


Epatraktorn Jennifer blir ompysslad av tre raska ynglingar.


Övergivna badlianer i väntan på sommaren.


Övergiven hamn i väntan på sommaren.


Anka? Albinoand? Vad vet jag.


Babe.


Politik.


Träd.

tisdag, januari 02, 2007

måndag, januari 01, 2007

Nyårsafton 2006

Nyårsafton tillbringades på en höjd med magnifik utsikt över staden. Folk åt, drack och gjorde dödslistor. Vid tolvslaget stod jag i en lerig backe och försökte tända eld på en smällare, jag misslyckades. Efter tolvslaget fortsatte Singstarleken, och tja, vad kan jag säga, trots mina hämningar och min genuina avsky för all typ av sångterror så fann jag mig liggandes på golvet med ett stadigt grepp om mikrofonen. Det kom som en chock för mig också.
Ytterligare lite senare, när vi promenerade hem, var jag utöver den fabulösa rockstjärnan även mästerfotografen i stövlarna. Bilden på Dracula är en av få man överhuvudtaget ser vad den föreställer.
Det verkar som att jag får väldigt höga tankar om min kreativa förmåga efter en flaska rosa bubbel.
Gott nytt år, mina vänner.


Nyår kräfva dessa drycker.


...running through my veins.


Alltså, jag försökte ta kort på raketerna men inget fastnade.


På väg hem träffade vi Dracula.