16 timmar Barcelona

Jag har alltså tokjobbat de senaste två veckorna. Tok-jobbat, I tell you. Och så har jag varit på min livs första (och antagligen sista) mutresa, ganska mycket av nyfikenhet på hur de egentligen fungerar men ännu mer för att jag hoppades få se lite av Barcelona. Jag fick veta hur det fungerar, jag fick inte se ett dugg av Barcelona. Man kan säga att trippen blev en märklig blandning av ups and downs.
Framför allt blev jag fascinerad, och en smula chockerad. Spektaklet lär ju ha kostat dem lika mycket som BNP för ett mindre afrikanskt land. Men vem tänker på Afrika när man kan tänka "business class"? Höll på att kissa på mig av lycka när de vid flygplansingången pekade mig framåt och inte bakåt. Jag skulle få sitta på de åtråvärda platserna framför draperiet! Oh my. Väntade mig LCD-skärmar, discokulor, gogoflickor, Tom Jones, ja vad som helst utom sunkiga fåtöljer i grått fejkskinn, extra högt dånande motorer och generell öststatskänsla. Dessutom blev planet över en timme försenat vilket fick till följd att jag fick springa omkring på Barcelonas flygplats i 45 minuter innan min skjuts kom och förde mig till



...lyxhotellet. Med ett helt eget rum som faktiskt såg oanvänt ut. Och hade glasdörr till toaletten. Det var jättekonstigt. Alltså, var det ett dubbelrum så hade ens roomie antingen fått titta på när man gjorde nummer två, eller ställa sig i gången mot ytterdörren. Och var det ett enkelrum så undrar man varför det var två sängar. Slöseri, säger jag, men then again är väl det kanske kännetecknet för lyx.

Vid det laget hade jag i alla fall inte ens en timme på mig att duscha, svida på mig de anmodade "cocktailkläderna" och gå ner i lobbyn. (Cocktailkläder, upptäckte jag, är tydligen inte grön klänning med rött skärp utan svart, svart och mera svart.) Där försvann alltså de två timmar jag tänkt tillbringa spankulerandes i den stad jag aldrig tidigare besökt.
Från lobbyn blev vi hämtade i buss. Den körde och körde och körde i en timme minst, sen var vi framme vid vineriet Cordoníu där vi, då cirka 150 personer från olika länder, alls inte fick frossa i vin utan



...titta på utspökade människor av typen Cirkus Cirkör och lyssna på en röst som berättade serietidningshistorier medan vi höll på att dö svältdöden.
Svältdöden undveks sedermera med hjälp av världens bästa kock, Ferran Adrià, och hans crew om kanske fyrtio vitklädda stekare, kokare, pocherare, blandare och gud vet allt som stod i olika matstationer i rummen. Han är känd framför allt för sin oortodoxa syn på smaker och former (och för sin trestjärniga restaurang), och jag har aldrig tidigare stoppat så konstiga saker i min mun (och svalt).
Därefter: buss -> hotell -> sova -> taxi -> flyg. Den här gången var det inte fråga om någon businessclass, utan ett klaustrofobiskt plan med säten gjorda för dvärgar och barn under tio. Trots detta lyckades jag slumra till, bara för att strax ovanför



...alperna vakna av att en man vrålar "Whos bag is this?!" medan han febrilt rafsar bland väskorna i bagagehyllan och torkar sig i nacken. "Eh, min" säger jag yrvaket varpå jag får konstatera att min duschkräm inte bara öppnat sig, utan även klämts till den milda grad att den upprörde herrn genom både väska och förvaringslucka fått lite på sig. Han fortsatte att gasta om "foam" som om det var fråga om saringas och i mitt trötta tillstånd var jag nära att säga "It's just soap, mister, it won't kill you. Might even do you good." men höll min stora trut stängd.

Det luktade tvål i hela kabinen resten av resan. Tror aldrig det luktat så gott där tidigare. Sen kom jag hem och hade feber i två dagar.

Kim Wilde - Director's cut

Teh hott.

Kim Wilde är tillbaks.
Den brittiska åttiotalsikonen med den svala rösten har spelat in en ny skiva, visserligen med hälften gamla låtar i nya förpackningar, men ändå efterlängtad. Och i morgon kommer hon till Sverige och Stockholm för skivsignering på Åhléns och ett exklusivt showcase på Hotellet. Vi ville veta var hon hållit hus det senaste decenniet.
- Jag gifte mig 1996 och vi fick två barn. Började plugga igen eftersom jag ville hålla på med trädgård, och även om folk var lite misstänksamma i början så tror jag att de upptäckte att jag var genuin. Jag gjorde trädgårdsprogram för tv, skrev några böcker och gjorde blomstershower, säger Kim Wilde och tillägger att hennes nya karriär gick väldigt bra.
Att hon gör comeback nu skyller hon delvis på Nena, en annan åttiotalsikon mest känd för 99 Luftballons, som häromåret bad Kim Wilde att vara med på hennes skiva. Trots att de påstods ha varit rivaler då det begav sig.
- Medierna målade upp det för att få en story. Jag hade aldrig något emot henne, tvärtom, när vi träffades så upptäckte vi att vi hade mycket gemensamt. Lika gamla, familjer med barn och så.
Så Kim Wilde sa ja till att vara med, och fann sig själv plötsligt störta från poppension rakt in i Top of the Pops, MTV och videoskapande – eftersom Nenas karriär tog fart igen och hennes största hit var deras duett. Och:
- Jag upptäckte att jag gillade det mycket bättre än jag trodde. Sen blev skivbolagen intresserade efter att ha sett vad som hände med Nena. Så till slut började jag jobba igen.
Hur är det annorlunda än förr?
- Nu är jag mer självständig. Då var det nästan som en familjegrej, jag jobbade med mina föräldrar och bror. Nu känner jag mig som en vuxen person.
Har det blivit lättare att handskas med popindustrin nu?
- Mycket. Det är som att kliva på cykeln igen, jag behöver inte lära mig allt utan kan använda erfarenheten och bara njuta. Del i det har också faktumet att ingenting någonsin kommer att bli viktigare än min familj – även om det inte betyder att man måste bli slav för den.
Kim Wilde var en av ganska få kvinnliga popstjärnor i början av åttiotalet, och åtminstone den som sålde bäst. Något av en pionjär i den mansdominerade musikbranschen, och hon var medveten om det.
- Ja, det var en av alla anledningar att jag började skriva låtar själv och involvera mig kreativt, för att inte bara vara bilden på omslaget. Jag ville inte bara lämna över allt i händerna på en bunt killar.
Många av dina gamla fans ser dig fortfarande som en ikon, hur känns det?
- Haha, ja, jag känner väl att vid det här laget kanske jag har förtjänat det, fast det inte är så jag ser mig själv alls. Men det är en trevlig stämpel och jag accepterar den gladeligen!
Till sist, något som vi alla alltid velat veta: Vad hände egentligen med killen i "Cambodia"?
- Hahaha… ja, vad hände egentligen? "Hon får aldrig se hans ansikte igen!" reciterar Kim Wilde ur texten och skrattar högt, men återtar sedan:
- Jag tycker att det är ett underbart mysterium i sången, och ett som antagligen är bäst att lämna olöst. Men kanske att jag skriver om vad som hände honom i min nästa låt.
Ja! Gör det.
- Ja, jag ska. Det är en bra idé.

Spooky

Meningsutbyte med spöke:
- Buuh [strypa strypa med böljande vita fingrar]
- [vakna i panik]
- Buuuu!
- Meh.
- Bu!!
- Asså ok. Om det nu finns spöken så lär man inte dö av dem. Hur skulle det se ut vid pärleporten? "Hur dog du?" "Jag ströps av ett spöke!". I don't think so.
- Buhu.

Med det sagt går vi raskt vidare till veckans spökborg, för närvarande även bebodd av en black metalmänniska (som alla ju vet gillar satan och sådär). Det var tänkt att vi skulle gå på spökjakt på tolvslaget, men de andra ville stärka sig med lite mer vin först (kycklingar) så vi missade midnattsspökerierna.

Gröt

Jag fattar inte vad Maria Borelius håller på med. Det är väl bara att gå ut och säga som det är:
Hon hade gröt i huvudet hela nittiotalet (fyra barn, kom igen, det blir mycket gröt) och kunde därför inte göra normala saker som att betala skatt.

Update: Och ungefär samtidigt som jag skrev ovanstående kom chockbomben att hon avgår som handelsminister efter åtta dagar. Sveriges kortaste ministerkarriär?
Det sas dock inget om gröt i motiveringen.

Karlavagnen

När fotbollen tog slut på SR:s webbsändningar började Karlavagnen. Jag har inte lyssnat på Karlavagnen på, nä, jag vet faktiskt inte när jag gjorde det senast. Känns som att det var hemma i flickrummet, när jag bytt kanal efter att MRS slutat sända direkt från diskot jag inte fick gå på.
I vilket fall som helst så är det ett underbart radioprogram, hävdar jag nu efter en liten stunds lyssnande som enda empiriska grund. I dag är Kjell-Peder Johanson programledare och lyssnare får ringa in och tala om det de själva tycker är viktigt.
Den hemlöse mannen Anders från Avesta ringer och berättar med skrovlig, lite härjad stämma, med några pauser, om hur han stulit kött och sålt för att överleva.
Lite senare frågar Kjell-Peder:
- Var ser du dig själv om tio år om du får önska?
Anders från Avesta:
- Jag spelar gitarr med min dotter.

Fy fan vad fint.

Det är något djupt melankoliskt med nattradio, även om klockan knappt är elva. Ensamma vakna människor får en gemenskap framför sina radioapparater. En programledare med mjuk röst lyssnar på dem, talar med dem, känner till och med ofta igen dem, och spelar musik som till större del är sådant jag inte skulle välja om det var jag som bestämde, men som nu får mig att vilja vara långtradarchaufför på långkörning genom natten.
Dire Straits Sultans of Swing har aldrig låtit bättre än efter ett samtal med Anders från Avesta.

Fotboll vs Svenska kvinnor 1-0

A.k.a Ronaldinho vs Sexistisk sportjournalist 1-0.

Hans Abrahamsson på Sportbladet blir uppenbarligen förorättad över att Ronaldinho inte självmant nämner vackra svenska flicka, och känner sig tvungen att ställa honom mot väggen:



Snöpligt värre, Hans. Grabben är här för att spela fotboll och inte för att dregla ner i urringningen på den kvinnliga befolkningen. Herregud, hur är det möjligt!?

Man tar sig för pannan.

Skuld

Den ekologiska skuldens dag.

"The fact that this year, ecological debt day falls on 9 October, only three quarters of the way through the year, means that we are living well beyond our environmental means. This leads, in effect, to a net depletion of the resources. From October 9 until the end of the year, humanity will be in ecological overshoot, building up ever greater ecological debt by consuming resources beyond the level that the planet’s ecosystems can replace."

Kanske lika bra att låta dem trycka på knappen.

Statsministern?

Så nu börjas det. Vem vågar gissa att Reinfeldt kommer att ångra sin utnämning snabbare än alliansen ändrade sig om trängselskatten?

Those were the days

Eftersom det ena som bekant leder till det andra så förflyttade jag mig via en serie led från en helt orelaterad sak till att börja tänka på mina tonår. Att verkligen fundera över dem. Hur jag var och vilka jag brukade umgås med, vilka ställen jag brukade gå på och vilka killar jag brukade tycka om, och så vidare. Så jag fick för mig att skriva ned några lösryckta minnen.

Jag var en hyfsat stereotyp tonåring av den trotsiga sorten, monumentalt ointresserad av läxor och prov men desto mer fokuserad på att "ha kul". Vilket jag hade också, på ställen som XL, Stage, Casanova, La Bamba, Galaxy, Glädjehuset, Ritz, Melody, Daily News, Dixie Queen... Jag hade köpt en äldre bekants legitimation (med ett ganska suddigt foto) och lärt mig personnummer, stjärntecken och namnteckning utan och innan - vakterna hade alltid någon ny oväntad fråga att ställa om man inte var tillräckligt lik. Hela scamen underlättades dock av att den vän jag oftast var ute med var fruktansvärt snygg - det trollade alltid bort den värsta misstänksamheten.
Hur vi hade råd de första åren är en gåta. När jag väl gått ut gymnasiet och börjat jobba hade jag däremot mer pengar än jag antagligen någonsin haft ens efter det - jag var sjutton år och bodde hemma, betalade 1600 kronor i månaden för hyra, mat, telefon, ja, alla förnödenheter, och resten av lönen, även om den inte var hög, bara låg där i väntan på att spenderas.

Gymnasiet jag gick i hade inte världens bästa rykte. Vare sig man ville eller inte lärde man känna en del stökiga element. I kölvattnet av dessa element kom också gängbildning, småkriminalitet och bråk i största allmänhet. Redan då var begreppet "respekt" inverterat och tjejer stod inte särskilt högt i kurs. Skräckinjagande historier om hur de här killarna behandlade sina flickvänner spreds som löpeldar. En fick stryk för en inbillad oförrätt, en fick håret avklippt för en påstådd otrohet, och någon förbjöds att använda byxor, men även om jag än i dag tror att mycket av det var helt sant så var det svårt att hitta någon riktig substans i ryktesfloran då ingen av de utsatta sa något och vi själva slapp undan helt (även om jag faktiskt hotades med stryk en gång efter följande ordväxling: "Jävla hora." "Vad sa du?" "Jävla hora." "Gå hem och knulla din mamma." Jag påstår inte att det var särskilt moget av mig, men jag var sexton och använde de vapen som fanns till hands.).

De killar jag själv var intresserad av höll sig såvitt jag vet ifrån att uppträda som testosteronmongon, jag har aldrig varit typen som attraheras av psykopater, men var gärna lite kaxiga på ett roligt sätt. Eller såg åtminstone ut att vara det, för det var inte alla jag vågade prata med. En av dem jag trånade som mest efter - och därför inte pratade med alls - var faktiskt inte helt olik Zlatan. (Och, heh, där fick min förtjusning i Zlatan sin förklaring.)
Om jag inte hört fel tror jag dock att han sedermera flyttade, bytte namn och kom ut som bög. Jag antar att det aldrig blir vi.

Mina tonår var trots allt ganska enkla. Jag var inte mobbad, hade inga problem hemma - förutom de som orsakades av mig själv - och var långt ifrån någon svår typ med polokrage och självmordstankar. Den typen av människor registrerade jag inte ens. Inte förrän de gav uttryck för sitt förakt mot min ytliga existens genom att överlägset förkunna något med vad de hoppades var svåra ord. Sedan blev de blev sura när jag, en idiot, svarade med samma medel.
I dag kommer jag dock betydligt bättre överens med polokragemänniskornas vuxna motsvarighet - kanske för att vi alla blivit äldre, kanske för att de lärt sig dölja sitt förakt - och har istället allt svårare att identifiera mig med dem jag tillbringade tonåren med. Det är antagligen inget underligt med det, men jag kan inte låta bli att tänka på att lika lätt som det är för en del att välja väg, lika svårt är det för andra.