Roligt

Tre saker som jag har skrattat åt de senaste timmarna:
That's pretty underground
Omvärldsbevakning och försvarstal

och


(klicka för större)

Onsdagkväll på Södran, och herpes

Var på Hans Appelqvist och Nicolai Dunger på Södran. Gillar dem båda mycket. Efter spelningen råkade jag springa på en gammal lover jag inte sett på ett tag:

- Hej, sa jag.
- Hej! Länge sen, sa han.
- Ja, verkligen. Hur är det, sa jag.
- Jo det är bra, hur är det själv, sa han.
- Jorå, förutom att halva ansiktet håller på att dö i herpes så är det bra. Syns det nåt, sa jag.
- Ehh, nej, sa han.
- Okej vi ses, sa jag.
- Mmm, sa han.

Sen sågs vi inte mer.
Allra första gången jag fick en herpesattack var för typ fem år sen efter en Greklandsresa. Jag hade stressat som satan innan och sen åkt rakt in i solen, och verkligen inte petat på en enda människa under tiden. Men vad hjälper det när man de facto har HERPES och har varit i GREKLAND. Hello svenska flicka tycka bartender snygg. Bespottad drog jag mig undan offentligheten.
Så efter den min premiäromgång har jag fått det ungefär en gång om året, ibland två. Och i dag kom det akut. Plötsligt började det killa i läppen, sen domnade den bort, sen träffade jag en kompis som råkade ha herpesmedel i väskan, jag smetade på, det blev en blåsa, jag smetade på igen, blåsan blev större, och jag smetade på lite till, och när jag var på väg hem hade det redan börjat bildas en skorpa. Det vill säga, jag hann inte stoppa det men förloppet kan närmast karaktäriseras som rekordartat. Vi får se hur jag ser ut när jag vaknar i morgon.

Kom i alla fall hem nyss och hittade en singel på hallmattan. Det var Ego Boys med "Så skönt", och den hjälpte jag min farbror att beställa c/o min adress så sent som i måndags - snabba som fan där på Record Palace - eftersom det var hans gamla band. Och det är inte någon tokig singel alls faktiskt. Lite progg från förr, typ. Fast jag är nog partisk. Omslaget består av ett huvudlöst halvnaket par, och min farbror sa eftertänksamt "jag tror att han är jag", och jag tänkte "too much information" och skruvade på mig tills han kände sig tvingad att säga "eller kanske inte".
Så nu lyssnar jag på Jakob Hellman, eftersom jag ändå orkat dra igång vinylspelaren, vilket jag aldrig orkar annars. Gillade verkligen honom då det begav sig, och även senare eftersom det var så fascinerande hur före sin tid han var. Och nuförtiden sitter han tydligen med sin gitarr, rödvinsfull på privatfester, och försöker ragga tjejer med att sjunga "Hon har ett sätt".
Det hade jag helst inte vetat om Jakob.

I och för sig..

...är jag inte särskilt rik nu heller.


+ 2500 i amorteringar = hej då 10 glada laxar plus change

Är helt säker på att det är sådant här som får folk att flytta ihop med varandra i panik. Fatta vad skönt om någon ville betala hälften av detta. Tänk bara vad roligt man kunde ha för 5 000 extra kronor.
Kanske borde annonsera efter en sambo, som efter ett tag kunde klippa sig som jag och stjäla mina kläder.

Suicide at 65

Hej...


...fattigpensionär.

Och innan vi går vidare...

...vill jag bara erkänna hur otroligt pinsamt jag tycker att mitt lilla... eh, inlägg om Mauro Scocco här nedan är. Faktiskt lite så att jag funderar på att skära av mig fingrarna med en smörkniv bara för att vara säker på att det inte upprepas. Men, jag tänker inte ta bort det. För det första för att jag aldrig tagit bort ett enda inlägg jag väl valt att publicera, och för det andra: det är en lämplig påminnelse om hur jävla larvig och sentimental jag blir halv sex en vårmorgon efter en massa vin och vänners kärlek.

För övrigt blev det just både vin och vänner i överflöd hela den här helgen, både på fredagen med otippad utgång efter fina fina Arcade Fire och på lördagen på en barndomsväns födelsedagskalas. Man skulle kunna säga att det var en helg av solsken, kärlek och underbara människor, men i ren skräck över att ni ska tro att jag är Michael Nyqvist som dansar i vattenbrynet låter jag bli.

Bor jag i Göteborg? Nej, det gör jag inte.

Jo som sagt, min bostadsrättsförening vet verkligen hur man skojar till det.

Mauro

Mauro Scocco.

Jag blir kär, som vanligt.

Mauro vet inte ens hur mycket han varit med sen jag var liten. Hela tiden. Överallt. Och igen.

Och nu ska jag plötsligt recensera.
Hur då? Hur? Vet inte hur.

Not worthy.

Arcade Fire

Du är hammarbyare

Dolly

Det där är Dolly Parton. Fotograferad av Q och bluetoothad till mig på gröna linjen på väg mot söder och den där vinmedicineringen jag pratade om häromdagen. Den hjälpte en del, faktiskt, men jag föreställer mig att den kommer att hjälpa föga i morgon. Vinmedicinering är inte för alla, tydligen.
Anyway, nedan har vi mer Dolly.
Dolly Dolly Dolly, it's all about Dolly:

Kanske det sämsta ljudet (och bilden, men den där vita skuggan som går fram och tillbaka är faktiskt Dolly) genom tiderna, men jag anklagar min mobiltelefon. Och ynglingen i dörren som frågade "har du kamera med dig", och jag sa "eh ursäkta" och han sa "har du kamera med dig" och jag sa "nej" och lät antagligen som en terrorist med hemlig bomb i väskan. Jag hade ingen hemlig bomb, inte ens en kamera, som ni ser, men allvarligt, hur konstig är inte frågan? Det var tio minuter kvar till konserten skulle börja, trodde han verkligen att jag skulle säga "Ja, jo, det har jag, snälla ta mig åt sidan nu och strippa mig på min elektronik under många om och men". Ja, det kanske han trodde. Men när jag fick gå förbi utan något annat än den frågan ångrade jag ju bittert att jag inte hade en bättre inspelare.
I alla fall så var Dolly underbar. Så underbar att hon inte överträffade, utan sonika klev förbi, alla mina sjukt högt ställda förväntningar. Hon pratade mycket, och det var paus (förstod jag till slut) och sen kom hon tillbaka och var liksom... liksom... helt UNDERBAR. Det kändes faktiskt lite som en bal på slottet. Däremot är jag rätt bekymrad över Globens läktare. De är skrangliga, to say the least, och det handlar verkligen inte bara om min yrhet utan råkar vara ett faktum. Globens läktare är feta rubriker to come, det säger jag bara. Och ni vet var ni läste det först.

Efter Dolly gick vi till Snottys och sen myglade vi in oss på Grottan av en mängd okända och suspekta anledningar, och Grottan var mystisk och spännande och nu måste vi gå dit varje dag och snacka med Lillen så att han vill vara med i den film vi vill göra om honom. Han var äldre än min far och något cynisk samt eventuellt en smula misogyn, med fem exfruar och allt eller hur det nu var. Vi vet inte riktigt, men vill ta reda på mer. Sen skulle vi hem och såg en kille sparka en annan i huvudet, ringde ambulansen eller åtminstone 112 och sa "han ligger ner och har blivit sparkad i huvudet" men så efter ett tag reste han sig med sina kompisar och verkade må hur bra som helst så då fick jag säga "jag ber om ursäkt, han ser ut att må bra nu, jag blev bara orolig" och hon i andra änden, som redan fått mitt namn och nummer, sa "okej", och nu står jag antagligen uppskriven på 112:s högkvarter som en attackringare som bara vill få uppmärksamhet och ringer om vad som helst. Passa er alltså för att råka illa ut i min närhet, för då skickar de inga ambulanser.