Sliding doors

Det var så märkligt i kväll att se en kille jag jobbade med för kanske fyra år sedan. Han stod och väntade på tunnelbanan, jag satt och läste, och precis när mitt tåg kom såg jag honom. Han pratade i telefon. Han var alltid mycket charmig och söt. Han var mycket söt i dag också, men det var inte det märkliga, utan det kändes som att jag sett honom flera gånger sedan dess. Som att han figurerat i mitt liv hela tiden, lite perifert men ändå ganska nära. Hans ansikte var bekant, ja, hemtamt, fast jag vet att vi inte setts på hela den här tiden. Kanske har han förekommit i mina drömmar mer än jag vet om.
Jag tittade på honom, sen vek jag av med blicken och klev på. Han stod kvar, såg mig inte.
Så fort dörrarna stängts om mig ångrade jag att jag inte sa hej. Jag ångrar fortfarande att jag inte sa hej. Hade så gärna velat prata med honom lite.