The becoming of me

Sitter på ett öde kontor och prokrastinerar, i vanlig ordning. Det är fotboll på teve, Egypten-Sverige, och jag läste nyss ett par rader om hur folk, alltså kärlekspar, träffas vilket fick mig att tänka på annat än jobb. Till exempel på hur mina föräldrar träffades.
Det var på krogen Vallonen på Kungsgatan. Oenighet råder om vem som egentligen flirtade med vem, men tre månader senare var min mor i alla fall på smällen. De var tjugofem, eller på väg att bli. Pappa bodde med killkompisarna i ett andrahandskollektiv vid Nybrokajen. Mamma bodde i en etta i något slags kristet hus på Bondegatan. Eller, jag tror åtminstone att det var kristet, eftersom manligt umgänge var frowned upon.
Men då den prekära situationen uppdagades var det i vilket fall som helst slut med det roliga, och de unga tu traskade till rådhuset och gjorde det enda rätta innan de lämnade innerstadens fröjder för en familjelämplig lägenhet i miljonprogrammets Alby.

Jag kommer ihåg när det i tonåren gick upp för mig att jag varit allt annat än planerad. Pappa tittade bekymrat på mig: "Men det har du väl aldrig känt av?"
Jag skrattade. "Nej, det har jag inte."

De är fortfarande gifta och verkar gilla varann rätt bra. Antagligen är deras största problem vad det är för fel på mig. Då har vi i alla fall det gemensamt.