Random populärkultur

Just nu är det ett program på sexan där en surfhunkig helylleamerikan har en allvarlig diskussion med något som påminner om en bläckfisk i fejan. Alltså det är något med de här sci-fi-serierna som bara är alltför jävla skrattretande för att det ska vara möjligt att titta på. Ja, det finns säkert liv i yttre rymden. Nej, de ser antagligen inte ut som vi. Men serieskaparnas tentakelfantasier har sedan länge passerat gränsen för vad som är fånigt, och landat i ett dike av kiss och bajs.

In other news fick jag i dag min Galago från Kulturchock, där man kan beställa en tidskrift helt gratis (gör't!), och av en händelse intervjuade jag även en serieskapare. Han var mycket trevlig under intervjun, som löpte smärtfritt, men sedan blev fotografen sjukt irriterad på att han ville lägga sig i hennes jobb. Det fick mig att tänka på hur journalister nästan alltid är de absolut jobbigaste att intervjua, de vill närläsa citat och peta i minsta pratminus tills man blir vansinnig, och jag föreställer mig att det är likadant med bildskapare. Man har en idé om hur man vill framställas, men problemet är att det aldrig går att få någon annan att tycka och se exakt samma saker. Antingen får man undvika att låta sig intervjuas, eller så får man svälja att den som gör jobbet har tolkningsföreträde och vet vad som krävs för att det ska bli begripligt. Med det sagt: Jag hade antagligen varit tvungen att undvika intervjusituationer.

I vilket fall som helst så ser jag fram emot att läsa Galago. Den får dock vänta medan jag läser färdigt David Sedaris "Dress your family in corduroy and denim", som av någon anledning blivit liggande i ett halvår? ett år? innan jag kom mig för att plocka upp den igen. (Den är dessutom lånad av en god vän, vilket gör mig till en slarvig vän.) Detta för att jag omöjligtvis kan bläddra förstrött i en bok eller tidning, utan tvångsmässigt måste läsa allt från pärm till pärm.
Antar att jag får vara nöjd ändå, så länge inte mina neuroser är större än så.