Berts litteraturkanon

Hej, jag vet att det är sent och så där, men jag kan inte låta bli att vidarebefordra Resumés nyhet om att Bert Karlsson ska starta bokförlag. På detta tänker han ge ut notböcker och Anna Skipper, men även den framtida klassikern - wait for it - Berts favoritfräckisar.

Det finns liksom inget att tillägga.

Peace, man

I kölvattnet av allt klusterbombskramande och JAS-hyllande de senaste två dagarna vill jag bara meddela att jag nu börjat trycka upp peacemärken här i batikverkstan. Nästa steg är att sätta sig på Sergels torg och röka hasch.
Dra åt helvete, samhället.
Kumbaya.

Knark-chock

Vi tackar Aftonbladet som generöst delar med sig av sina kokainvanor.
Tyvärr kunde jag inte läsa artiklarna kopplade till denna smaskiga rubrik - då de var markerade med "Plus" och jag inte fann det värt nitton spänn - och kan alltså inte avslöja vilka delar av Aftonbladet som är glada i knark. Dock säger rubriker som "Här börjar domaren gråta" och "Här sparkas Bush i baken" mig att det åtminstone på webbredaktionen "snöar rätt kraftigt", if you knowwhaddamean.

Random populärkultur

Just nu är det ett program på sexan där en surfhunkig helylleamerikan har en allvarlig diskussion med något som påminner om en bläckfisk i fejan. Alltså det är något med de här sci-fi-serierna som bara är alltför jävla skrattretande för att det ska vara möjligt att titta på. Ja, det finns säkert liv i yttre rymden. Nej, de ser antagligen inte ut som vi. Men serieskaparnas tentakelfantasier har sedan länge passerat gränsen för vad som är fånigt, och landat i ett dike av kiss och bajs.

In other news fick jag i dag min Galago från Kulturchock, där man kan beställa en tidskrift helt gratis (gör't!), och av en händelse intervjuade jag även en serieskapare. Han var mycket trevlig under intervjun, som löpte smärtfritt, men sedan blev fotografen sjukt irriterad på att han ville lägga sig i hennes jobb. Det fick mig att tänka på hur journalister nästan alltid är de absolut jobbigaste att intervjua, de vill närläsa citat och peta i minsta pratminus tills man blir vansinnig, och jag föreställer mig att det är likadant med bildskapare. Man har en idé om hur man vill framställas, men problemet är att det aldrig går att få någon annan att tycka och se exakt samma saker. Antingen får man undvika att låta sig intervjuas, eller så får man svälja att den som gör jobbet har tolkningsföreträde och vet vad som krävs för att det ska bli begripligt. Med det sagt: Jag hade antagligen varit tvungen att undvika intervjusituationer.

I vilket fall som helst så ser jag fram emot att läsa Galago. Den får dock vänta medan jag läser färdigt David Sedaris "Dress your family in corduroy and denim", som av någon anledning blivit liggande i ett halvår? ett år? innan jag kom mig för att plocka upp den igen. (Den är dessutom lånad av en god vän, vilket gör mig till en slarvig vän.) Detta för att jag omöjligtvis kan bläddra förstrött i en bok eller tidning, utan tvångsmässigt måste läsa allt från pärm till pärm.
Antar att jag får vara nöjd ändå, så länge inte mina neuroser är större än så.

Sliding doors

Det var så märkligt i kväll att se en kille jag jobbade med för kanske fyra år sedan. Han stod och väntade på tunnelbanan, jag satt och läste, och precis när mitt tåg kom såg jag honom. Han pratade i telefon. Han var alltid mycket charmig och söt. Han var mycket söt i dag också, men det var inte det märkliga, utan det kändes som att jag sett honom flera gånger sedan dess. Som att han figurerat i mitt liv hela tiden, lite perifert men ändå ganska nära. Hans ansikte var bekant, ja, hemtamt, fast jag vet att vi inte setts på hela den här tiden. Kanske har han förekommit i mina drömmar mer än jag vet om.
Jag tittade på honom, sen vek jag av med blicken och klev på. Han stod kvar, såg mig inte.
Så fort dörrarna stängts om mig ångrade jag att jag inte sa hej. Jag ångrar fortfarande att jag inte sa hej. Hade så gärna velat prata med honom lite.

Bllllandaren!

Min brf vill lära föreningsmedlemmarna hur man skriver en bra motion, och passar på att skoja till det lite.



Ähum.

Dagens ungdom

Åkte hem från jobbet nyss. Tunnelbana. Först råkade jag sätta mig mittemot två sextonåringar som lyssnade på någon typ av musik med varsin hörlur, och givetvis sjöng med allt vad de orkade. När de gick av i Slussen parkerade sig istället två storvuxna blonda gossar i sjuttonårsåldern där, och började prata med varandra trots att de hade hörlurar med avsevärd volym. Det vill säga, de pratade jävligt högt. Och de pratade bara om hur de skulle åka ut till Lidingö i morgon och spöa upp några brats (härmed varnas Lidingös brats). Tills den ena reagerade på att jag satt där och frågade vad jag läste samt påstod sig ha läst samma bok. Då började de tjafsa om vem av dem som läst mest böcker. Den ena sa att han läst minst tio. Den andra började garva och sa "det har du fan inte". Sen gjorde de high five. De gjorde high five ganska många gånger, kanske fyra om jag räknade rätt. Till exempel efter att den enda berättat om hur han kastat en ölburk på någon samt dragit till denne med armbågen i huvudet ett par gånger.
Sen var jag hemma och gick av.

The becoming of me

Sitter på ett öde kontor och prokrastinerar, i vanlig ordning. Det är fotboll på teve, Egypten-Sverige, och jag läste nyss ett par rader om hur folk, alltså kärlekspar, träffas vilket fick mig att tänka på annat än jobb. Till exempel på hur mina föräldrar träffades.
Det var på krogen Vallonen på Kungsgatan. Oenighet råder om vem som egentligen flirtade med vem, men tre månader senare var min mor i alla fall på smällen. De var tjugofem, eller på väg att bli. Pappa bodde med killkompisarna i ett andrahandskollektiv vid Nybrokajen. Mamma bodde i en etta i något slags kristet hus på Bondegatan. Eller, jag tror åtminstone att det var kristet, eftersom manligt umgänge var frowned upon.
Men då den prekära situationen uppdagades var det i vilket fall som helst slut med det roliga, och de unga tu traskade till rådhuset och gjorde det enda rätta innan de lämnade innerstadens fröjder för en familjelämplig lägenhet i miljonprogrammets Alby.

Jag kommer ihåg när det i tonåren gick upp för mig att jag varit allt annat än planerad. Pappa tittade bekymrat på mig: "Men det har du väl aldrig känt av?"
Jag skrattade. "Nej, det har jag inte."

De är fortfarande gifta och verkar gilla varann rätt bra. Antagligen är deras största problem vad det är för fel på mig. Då har vi i alla fall det gemensamt.

Hurra

Födelsedagspresent: Extern hårddisk på 320 gb.

Vad ska jag fylla den med?

Porr?

Senaste nytt

Så här: jag kan inte somna längre.
Det skapar problem, eftersom man ganska ofta bör vakna. Som i morgon, jag menar senare i dag, när mina föräldrar ska ta mig på någon typ av födelsedagsmiddag. De fick inte göra det i veckan, när jag faktiskt fyllde år, för jag sa nej. Jag sa nej till alla, men sen ångrade jag mig sent och gick ut med en kompis ändå. Vi såg E-type, jag ville tala skönhet men vågade inte. De spelade en av hans låtar, han såg besvärad ut. Det var kul.
I alla fall så sitter jag här och lyssnar på Tsunami Bomb och tycker att, så klart, de är det bästa som hänt mänskligheten. Tycker ju det rätt ofta om sådant jag tycker om, när jag är på det humöret. Eller sådana jag tycker om.
I övrigt gick kvällen som följer: jag omfamnade min inre kulturtant (råkade höra lite frustande radioteater på P1 i går, ni hajar, jag är halvvägs till Gambia) och gick på operan. Operan var... tja, jag hade väntat mig lite mer. Min första opera ever var Lohengrin. Fyra timmar Wagner, liksom. Svårt att toppa det, guys. Ja, Tsunami Bomb toppar det as we speak, men ni fattar vad jag menar. Kolla kronan förresten:



Frän va. Efter det gick vi till Helenes Krog. Man får sjuukt mycket mat där. Och eftersom jag är, kanske inte bulimiker, men glupsk, och fostrad i andan "ät upp" (wants to blame parents), så äter jag upp. Om det är gott, vill säga. Men det är det oftast om jag går ut och äter. Tror att jag tidigare nämnt det här med min privata mathållning. Kan inte, vill inte, gör inte, mat. Seriöst är jag världens bästa matgäst, jag blir lycklig om någon ger mig en morotsstav, så länge jag sluppit göra den själv.
Ja, så, jag åt upp hela grejen med murkelsås. Alla såg chockade ut - how did she do it? - men jag höll masken och höll mig om magen och låtsades som att det regnade. Överväger att gå till Texas Longhorn och slå vad om ett kilo kött.
Sen gick vi till crazy ass jul-Peppar och jag fick en mistel i huvudet men ingen kyss och fkn Frosty wanted to kill me på damrummet. Han var mycket stor, se själva:



Mkt stor, som sagt, och jag träffade en fd arbetskamrat som gav mig sitt visitkort. Jag vet inte vad jag ska göra med folks visitkort. Jag stoppar dem i plånboken som en artighetsgest, och därför har jag hela plånkan full av visitkort från åttiofem och framåt.
Moving on: vi gick till Olssons Video där de spelade dunkadunka, vi stod ut i en timme men jag hann dricka upp en röd drink en kille ställt på vårt bord. Jag stack till honom en hundring innan vi gick, vet inte vad han tyckte om saken eftersom jag inte väntade på respons. Taxi till Nalen. Nalen var full av bekanta. Nalen var trevligt. Nalen var musikaliskt och ljudnivåmässigt acceptabelt. Jag hade inga invändningar. Jag drack dagens sprit, och dagens öl. Rökte dagens cigg. Lucky Strike Silver.
Åkte hem.
I taxi.
Tog en polsk sprit med guld i.
Mådde psykiskt illa över mig själv.
Låtsades som ingenting.
Sågade av mig huvudet.
Snart kommer mamma.

Test

Test.
Försökte just gå in på Hinseberg men det blev error flera gånger i rad, därför testar jag att posta.
Nästa gång ska jag skriva något roligare.
Kanske.