Biologisk krigföring

Så, Neil Strauss har varit i stan. Ingen kan ha missat det, för PR-maskineriet var enormt. Det som fascinerade var att det faktiskt var äkta workshoppare på O-baren i går, det vill säga, inte bara en massa mediamänniskor, utan även killar som på allvar räckte upp handen och frågade vad man ska säga till en tjej efter att ha meddelat namn och profession. En av dem såg ut som att han borde bli castad till nästa FCZ och berättade i detalj vad han gjorde vid sin dator hela dagarna. Mitt hjärta krossades.

Sedan berättade Neil att det en kille känner inför att gå fram till en tjej är precis samma sak som en tjej känner inför att släppa till för en kille. Han är rädd för att få ett nej. Hon är rädd att han ska göra henne med barn och inte vilja behålla det.
Ja, Neil, precis så är det.

The Office

För övrigt fick jag i går ett eget kontorsrum. Ett eget kontorsrum! Jag har inte haft ett kontorsrum sedan tidigt nittiotal, och då delade jag. Ändå frilansar jag bara på halvtid där. Generöst på min ära.
Inledde med att välta ut en krukväxt med sådana där stenar i så att jag fick krypa omkring på golvet för att samla in dem. Sen kände jag mig hemma.
Nu vill jag gärna måla om och sätta upp kulörta lyktor och affischer i sammet.
Jag undrar vad de skulle säga.

Teknikstress

Jag måste ha en bandspelare. En liten en, intervjubandspelare. En där alla röster låter klara och starka, och som gärna får gå att koppla till hemtelefonen.
Problemet är att jag är så ointresserad av teknik. Eller, jag vill gärna ha nåt bra but yet billigt, men jag orkar inte ta reda på vad som är bra but yet billigt. Därför kommer det här sluta med att jag går in på Teknikmagasinet eller Clas Ohlson eller nåt och blundar och pekar på första bästa, och så blir det en sån där stor liggande rektangulär manick man hade när man var liten och gjorde egna radioprogram med förställda röster. Mycket smidigt att ställa fram på bordet framför intervjuobjekten. Knapparna är stenhårda och man får be dem luta sig framåt och tala tydligt in i mikrofonhålet. Fungerar bara med Happy Tape.
Sen går man hem och ristar in vad de sa i en runsten.

Tre Solar

Nu har jag sett Tre Solar. Det finns hur mycket som helst att säga om detta briljanta dokument över ett parallellt universum, men jag nöjer mig med detta:

SEXSCENEN.

Tre Solar får fem solar av mig.

The Raggamuffin

Som en annan Tom Hjelte tänker jag nu visa vad som låg på min hallmatta i förmiddags:



Va? Workshop med Neil! Amazing. Jag ska lära mig att ragga så det står härliga till. Det kommer bli så fint.

06543289876567

Jag hatar siffror. Jag HATAR siffror. JAG HATAR SIFFROR. Det är det värsta som finns. Inget får mig att känna mig så efterbliven som siffror, och det med rätta, eftersom intelligenta människor förstår sånt där. Jag gör det inte. Jag är sifferanalfabet. Att tyda siffror är som att läsa hebreiska, som jag inte heller förstår. Jag klarar knappt att betala mina räkningar. Jag är glad att jag vet hur man slår ett telefonnummer. Jag tänker aldrig skaffa barn. Om jag skaffar barn ska det vara med ett matematiskt geni. Matteläxa? Fråga pappa. Ja jag vet att du bara är ettagluttare. Fråga pappa ändå. Subtraktion? Är det sån där undergroundkultur? Nähä. Ja då vet jag inte. Ursäkta men min hjärna smälter nu. Farväl.

GGgggnnngghhhh

Fredag.
Fredag.
Snart, snart är det fredag kväll och jag kan krypa in under täcket och inte visa mig förrän på, tja, lördag kväll lagom till Tre Solar. (En anledning så god som någon att stiga upp, kantänka.)
Jag önskar att denna week of pain där det som kan gå fel går fel tar slut så fort som möjligt. Det hjälper inte att bli glad över att en sak funkar när man vet att nästa kommer att falla ner och spricka som ett nyvärpt ägg mot ett marmorgolv.
Ibland är jag verkligen säker på att jag är dum i huvudet. Ibland skyller jag på alla andra. I dag lutar jag åt det förra.

I väntans tider

Väntar spänt på min årliga jättevårförkylning. Den kommer varje gång ofelbart vid en tidpunkt så att jag inte riktigt kan avgöra om jag är förkyld på riktigt eller bara extremt allergisk. Det vill säga, jag vet inte ens om jag har allergi eller mot vad i så fall, några slags frön antar jag, men vårförkylningen känns alltid på ett speciellt sätt i näsan, ja, det liksom kliar i näsväggarna och under ögonen fast på insidan och det känns som att man har regnmoln innanför pannbenet.
Ungefär.

Nu när jag har rett ut det ska jag bege mig och parkera om bilen samt köpa mjölkchoklad. Oh the craving.

Update: Gud vad skriver jag egentligen, nu kommer ju alla tro att jag är med barn. Det är jag inte. Tror jag. Är bara tjock.

Det kom en kvnghörelse

Ämne: Bvdkawle! Solarna äro tre!

Ährade whänner!

Jagh will bara vppfriska edra minnen om att det är nv på löhrdag som de tre solarna skola vppstigha!

Wähl komme till Vpplandsgathan vid pass sjv om afthonen. Bringa med Edher någhot att inmvndiga tillsammans whid en knythis, tillika någhot att dricka.

/.../

Fick just detta, och jag som inte är helt hemma bland de medeltida menyerna blir lite orolig över vad som egentligen passar sig att bringa till en sådan afton. Ja, bortsett från rikliga mängder mjöd så att man till fullo förstår att uppskatta Persbrandts svallande lockar och Endres lockande svall.
Men alltså: Helstekt gris? Hönsavkok? Taffel?
Och what about garderob? Att ta på sig finstruten känns lite overkill för ett enkelt samkväm, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Var är Gycklargruppen när man behöver dem?

Glassdöden

Lossade jobbtelefonen från örat med ett stämjärn och stapplade ut i vårsolen för att jaga rätt på en glass. Döm om min lycka när jag hos den lokala indiern på hörnet hittade en 88:an Black, den bästa glassen. Tänkte att äntligen, det var så länge sen vi sågs du och jag, Blackie.
Efter rask konsumtion insåg jag att det antagligen finns en anledning till det. En gedigen glassresearch* senare kunde jag konstatera att det var två år sedan pinnen var aktuell.
Jag har alltså petat i mig något som förmodligen trillat bakom en hylla på något glasslager år 2004. Hence: jag kommer nu att dö glassdöden.
I och för sig kan jag tänka mig värre dödar.


Mordvapnet


*sådant man ägnar sig åt när man borde ägna sig åt annat.

Hetsäta

Att äta samtidigt som man lyssnar på Radiosportens matchreferat är en dålig idé.
Jag gjorde det just. Har aldrig ätit så fort i hela mitt liv, och det vill inte säga lite.
Kan inte vara nyttigt.

Love schmove

På ett forum här i närheten diskuterades nyligen att kaffe utan grädde var som kärlek utan kyssar, eller kanske som kyssar utan kärlek. Vadå, tänkte jag. Kyssar utan kärlek är ju min bästa gren. Jag menar, vad gör man när anden är förstenad och köttet svagt?

Nu funderar jag på att promenera in i galenskapens korridor.
Hej då.

Minus 58 grader

Det är påskhelg och hårdrocksfest och ledig röd dag i morgon och jag borde väl vilja gå ut och se mig omkring på stan. Men det vill jag inte. Jag vill se mer av "Minus 58 grader" som just gick på SVT 2. Mer av de här vackra människorna på ryska taigan som uthärdat mer än man kan föreställa sig där man står och gäspar på Spy Bar med en öl för mycket innanför västen. Mer av den omedelbara vänlighet som strålade från rutan genom mitt vardagsrum och in i min bröstkorg. Mer av denna magnifika, skrämmande natur som jag inte skulle överleva fem minuter i.
Antagligen hänger jag mig åt exotism nu, men jag vill inte riktigt tro det ändå. Jag fick hopp om livet när jag såg programmet. Eller snarare, hopp om mänskligheten. Ibland glömmer jag bort vad som finns där ute. Att det inte alltid är ont.
Ibland är det gott.

4-2

I kväll var det allsvensk premiär för Hammarby. Himlen var gråkall, gräsmattan såg krattad ut och några tifon var det knappt tal om, så det kändes först som en ovanligt blek inledning på säsongen. Men jag borde veta att solen alltid skiner över Söderstadion - om det så bara är mentalt.
Woho!

Gud och punken

I dag var jag i guds hus. Det såg ut så här:



Jävligt modernt.
Sen gick jag hem och lyssnade på punk.

April, april

Klockan är strax efter nio på morgonen den 1 april. Som är en lördag. Det vill säga, man kan knappast förvänta sig att folk hunnit plöja igenom alla dagstidningar på jakt efter aprilskämt, nej, man kan knappt förvänta sig att de vaknat än.
Men när de väl gör det, hur FAN ska de hinna bli lurade om tidningarna själva redan publicerat saker som denna och avslöjat alltihop? Jag är inget fan av mediernas aprilskämt, de är töntiga och alltid extremt uppenbara, men det där med att vara etta på nyheten börjar få löjliga proportioner.