Finskt!

Jag blir alldeles ifrån mig av vemodig musik.
Vill gärna gråta en ensam Cry Baby-tår och slita upp mitt bröst och vackla mellan att vilja förstå och att inte vilja förstå.
Nu vet jag varför det är så:
Det är för att jag är lite finsk.

Den som inte fick höra den smäktande Miljoona ruusua som liten kan inte förstå vad jag pratar om. Den som aldrig sett ut över ett böljande finskt landskap under en skymmande sommarhimmel kommer aldrig att veta.
Och den som inte upplevt de smekande gråtmilda tonerna av finsk tango över en knastrig radio har definitiv ingen aning.
Jag minns att jag blev överraskad när jag insåg att det fanns tango i andra länder, som Argentina. Men den lät inte alls som den tangon jag tyckte om. Argentinsk tango var stark, eldig och mäktig.
Finsk tango blödde.

Det är i alla fall så jag minns det.
Länge sedan nu.
Men jag blir fortfarande alldeles ifrån mig.