The Tabloids

"Enligt polisen är 26-åringen en känd våldsman som betraktas som farlig. Men grannen har uppfattat honom som lugn och trevlig.
– När jag har stött på honom i trapphuset har han alltid hälsat och uppträtt schyst."

Och jag vet. Jag sparkar inte ens in öppna dörrar. Det finns inga dörrar. Det finns bara en gigantisk terrass med utsikt mot nejden, och där står jag och sparkar fåfängt rakt ut i ett stort intet. Men det kan inte hjälpas. Ibland hatar jag kvällstidningar så mycket att jag... jag... jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill slå någon. Kanske Anders Gerdin, eller jag vet inte om det skulle hjälpa. Då skulle jag bli terrorist som vill hindra det fria ordet. Och ja, jag har jobbat på båda kvällstidningarna. Och jag har haft som försvar att de minsann när det händer något stort är de enda som faktiskt bevakar på riktigt.
Men sådana här saker. Alltså. Sådana här saker. Allvarligt, vad tror de att de ska få ur en jävla granne? "Jo, han brukade ju döda grannskapets kattungar och tafsa på femåringarna, men annars var han ju fin". Va? Vad vill det egentligen till för att INTE "hälsa och uppträda schyst"?! Jag skiter så otroligt mycket i vad hans jävla granne har att säga att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Det värsta är att även Aftonbladets redaktion skiter i det, men de tror att de måste skriva NÅGONTING. Vad som helst. Text, text, text. Folket kräver det, minsann. De vill veta om våldtäktsdetaljer, om hur mammorna mår, om grannarnas reaktioner. De vill veta allt, allt, allt som finns att veta. De vill förfasa sig. De vill tänka att "min granne skulle väl aldrig".
Inbillar sig Aftonbladet. När sanningen är att folk inte har en jävla aning om vad deras grannar håller på med. Deras grannar kanske swingar med ett par från Hedemora två gånger i veckan, and who the fuck cares?

Jag har spårat ur nu, jag vet. Men jag var på så gott humör och så kom jag hem och läste webbnyheter.
Det skulle jag inte ha gjort.

Update:
Ovanstående skrevs alltså innan jag kände till att Aftonbladet valt att tapetsera landet med namn och bild på den traumatiserade trettonåring som två dagar tidigare blivit våldtagen och nästan mördad. Anders Gerdin menar att detta val var ett "svårt beslut" som "kanske inte var rätt". Det är synd att Anders Gerdin glömt bort ansvarsdelen i "ansvarig utgivare" i jakten på att vara först, och det kanske vore på sin plats om han friskade upp minnet angående punkt 7, 9 och 15 i de etiska reglerna för press, radio och tv. Sen borde han ta långledigt och kontemplera sitt misslyckande som både chef och medmänniska.

Independent

Var ensam på fotboll i går för första gången. Jag vet att jag brukar noja över det där med att göra saker utan sällskap, men jag börjar inse att det bara är när man är ensam själv som man lägger märke till andra i samma situation.
Stod bredvid en ensam kille i blond syntfrisyr som drack massor av öl. Jag passade hans plats, han tände min cigarett. Vi log mot varandra när det blev mål. Det kändes som början på en vacker vänskap. Men när det var över gick jag hem.

(Hammarby - GAIS: 5-2. Pålle var het.)

Trendspaning

Jag hann klämma in lite Sofo loves fashion i går trots allt. Är rätt ointresserad av kläder generellt men det finns ju alltid utrymme för förbättringar, tänkte jag optimistiskt och slog mig ned på en stol nära utgången.
Nu kan jag alltså meddela att det senaste på Södermalm verkar vara killar med enormt fönat hår, och tjejer utan byxor. Vet tyvärr inte om jag känner mig mogen att haka på den trenden.

Aaaaaahhhhh

I morgon...

...kommer för övrigt att bli en galen, galen dag. Först byta däck på bilen kl 08, sen hasta till jobbet, sen kuta till Sofo loves fashion, och sen, ja, sen smäller det, klockan åtta, herregud, jag dör.



Efter det blir det förhoppningsvis massor av öl.

Declaration of war

Nu har jag deklarerat. Via internet. Ganska länge gick det käpprätt åt helvete och jag trodde att jag skulle bli tvungen att panikåka in till Magnus Ladulåsgatan med skorna på fel fot och solsken i blick. Till slut insåg jag att min e-legitimation hatar Firefox. Det är bara Explorer som duger för hemliga deklarationstransaktioner, obv.
Stenålder, I say. STENÅLDER! Kan lika gärna ta min ponny och rida in till fjärdingsman för att rista ett bomärke på en pergamentrulle.

Men jag ska väl inte klaga. Klarade mig undan företagsdeklarationen i år eftersom jag begärt förlängt räkenskapsår. Kom igen om ett år vid den här tiden och ni hittar mig hängande från Liljeholmsbron.

Word!

Jag har fått nog.
Textprogrammet Word är satans skapelse.
Är sjukt less på att gång på gång på gång behöva tala om för det där efterblivna programmet att det är jag som bestämmer. Nej, jag vill inte ha automatiskt formaterade listor efter ett pratminus. Nej, jag vill inte ha röda och gröna våglinjer under vartenda jävla ord medan jag skriver. Nej, jag vill inte nödvändigtvis ha stor bokstav på en ny rad och vill jag det kan jag SKRIVA DIT DEN SJÄLV. Sluta bara ge mig idiotiska tips, programjävel. Jag är bättre än du varje dag i veckan och twice on Sundays, och om du inte ens fattar att du ska ändra "inet" till "inte" fast jag sagt åt dig - vad ska jag då med dig till?

Tänker börja skriva och skicka mina texter i "Anteckningar". Känner redan kärleken.

  Decimal  Octal   Hex    Binary   Value
  --------------------------------------
      004    004   004  00000100     EOT  (End of Transmission)

Biologisk krigföring

Så, Neil Strauss har varit i stan. Ingen kan ha missat det, för PR-maskineriet var enormt. Det som fascinerade var att det faktiskt var äkta workshoppare på O-baren i går, det vill säga, inte bara en massa mediamänniskor, utan även killar som på allvar räckte upp handen och frågade vad man ska säga till en tjej efter att ha meddelat namn och profession. En av dem såg ut som att han borde bli castad till nästa FCZ och berättade i detalj vad han gjorde vid sin dator hela dagarna. Mitt hjärta krossades.

Sedan berättade Neil att det en kille känner inför att gå fram till en tjej är precis samma sak som en tjej känner inför att släppa till för en kille. Han är rädd för att få ett nej. Hon är rädd att han ska göra henne med barn och inte vilja behålla det.
Ja, Neil, precis så är det.

The Office

För övrigt fick jag i går ett eget kontorsrum. Ett eget kontorsrum! Jag har inte haft ett kontorsrum sedan tidigt nittiotal, och då delade jag. Ändå frilansar jag bara på halvtid där. Generöst på min ära.
Inledde med att välta ut en krukväxt med sådana där stenar i så att jag fick krypa omkring på golvet för att samla in dem. Sen kände jag mig hemma.
Nu vill jag gärna måla om och sätta upp kulörta lyktor och affischer i sammet.
Jag undrar vad de skulle säga.

Teknikstress

Jag måste ha en bandspelare. En liten en, intervjubandspelare. En där alla röster låter klara och starka, och som gärna får gå att koppla till hemtelefonen.
Problemet är att jag är så ointresserad av teknik. Eller, jag vill gärna ha nåt bra but yet billigt, men jag orkar inte ta reda på vad som är bra but yet billigt. Därför kommer det här sluta med att jag går in på Teknikmagasinet eller Clas Ohlson eller nåt och blundar och pekar på första bästa, och så blir det en sån där stor liggande rektangulär manick man hade när man var liten och gjorde egna radioprogram med förställda röster. Mycket smidigt att ställa fram på bordet framför intervjuobjekten. Knapparna är stenhårda och man får be dem luta sig framåt och tala tydligt in i mikrofonhålet. Fungerar bara med Happy Tape.
Sen går man hem och ristar in vad de sa i en runsten.