The Tabloids

"Enligt polisen är 26-åringen en känd våldsman som betraktas som farlig. Men grannen har uppfattat honom som lugn och trevlig.
– När jag har stött på honom i trapphuset har han alltid hälsat och uppträtt schyst."

Och jag vet. Jag sparkar inte ens in öppna dörrar. Det finns inga dörrar. Det finns bara en gigantisk terrass med utsikt mot nejden, och där står jag och sparkar fåfängt rakt ut i ett stort intet. Men det kan inte hjälpas. Ibland hatar jag kvällstidningar så mycket att jag... jag... jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill slå någon. Kanske Anders Gerdin, eller jag vet inte om det skulle hjälpa. Då skulle jag bli terrorist som vill hindra det fria ordet. Och ja, jag har jobbat på båda kvällstidningarna. Och jag har haft som försvar att de minsann när det händer något stort är de enda som faktiskt bevakar på riktigt.
Men sådana här saker. Alltså. Sådana här saker. Allvarligt, vad tror de att de ska få ur en jävla granne? "Jo, han brukade ju döda grannskapets kattungar och tafsa på femåringarna, men annars var han ju fin". Va? Vad vill det egentligen till för att INTE "hälsa och uppträda schyst"?! Jag skiter så otroligt mycket i vad hans jävla granne har att säga att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Det värsta är att även Aftonbladets redaktion skiter i det, men de tror att de måste skriva NÅGONTING. Vad som helst. Text, text, text. Folket kräver det, minsann. De vill veta om våldtäktsdetaljer, om hur mammorna mår, om grannarnas reaktioner. De vill veta allt, allt, allt som finns att veta. De vill förfasa sig. De vill tänka att "min granne skulle väl aldrig".
Inbillar sig Aftonbladet. När sanningen är att folk inte har en jävla aning om vad deras grannar håller på med. Deras grannar kanske swingar med ett par från Hedemora två gånger i veckan, and who the fuck cares?

Jag har spårat ur nu, jag vet. Men jag var på så gott humör och så kom jag hem och läste webbnyheter.
Det skulle jag inte ha gjort.

Update:
Ovanstående skrevs alltså innan jag kände till att Aftonbladet valt att tapetsera landet med namn och bild på den traumatiserade trettonåring som två dagar tidigare blivit våldtagen och nästan mördad. Anders Gerdin menar att detta val var ett "svårt beslut" som "kanske inte var rätt". Det är synd att Anders Gerdin glömt bort ansvarsdelen i "ansvarig utgivare" i jakten på att vara först, och det kanske vore på sin plats om han friskade upp minnet angående punkt 7, 9 och 15 i de etiska reglerna för press, radio och tv. Sen borde han ta långledigt och kontemplera sitt misslyckande som både chef och medmänniska.