Morgonstund

Min väckarklocka står ganska ofta på 07:42. Det är när jag behöver stiga upp 07:30. Detta beror på att den går tolv minuter före. Den går tolv minuter före för att tolv känns som en bra summa minuter att ha tillgodo som trött tidsoptimist.
Visserligen kan man tycka att klockan då borde stå på 07:30, det vill säga, egentligen 07:18, för att jag ska ha vunnit de här extra minuterna, men så fungerar det inte här i Aspudden City. Till saken hör att jag vill vakna till någon typ av nyheter, eftersom jag tror att jag ska bli pigg av att få höra allt som hänt under natten. Ett problem med detta är att eftersom sju är för tidigt, och åtta för sent, så blir det bara Stockholmsnyheterna, och alla vet ju att det inte händer något intressant i Stockholm på nätterna. Ett annat problem med detta är att jag ändå inte hör Stockholmsnyheterna eftersom jag är så snabb på snoozeknappen att jag slår till den innan radion gått igång. Forskare borde knäböja, ty jag har knäckt mysteriet med tidsresor, emellertid i sömnen.
Sen trycker jag på snoozeknappen var nionde minut tills jag gjort slut på snoozemöjligheterna - det finns tydligen en gräns - för att så småningom vakna i panik runt halv tio och kravla mig till jobbet. (Ja, jag är på väg till jobbet nu.)
Tur att man är frilans, för det här med att vakna är svårt.

The Smell

I dag har jag jobbat i tretton timmar. Kom hem vid halv ett och åt en banan. Läste några mejl och ett par bloggar. Och nu sitter jag här i köket, ska stiga upp igen om sex timmar, men kan inte sluta undra var den ÄCKLIGA LUKTEN kommer ifrån. Samtidigt förundras jag över hur inomhusluften rör sig, och varför det bara ibland plötsligt kommer en pust av något blött, fränt och lite fruktigt. Tar ett varv i köket med näsan på helspänn, men nej. Inte i avloppet, inte från papperskorgen, inte från fruktskålen. Det närmaste jag kommit en lösning är att det kan vara något bakom spisen, men inte ens där är lukten på något sätt tydlig. Funderar på om jag på något sätt kan anklaga mina grannar för detta, men vet inte hur.
Man blir ju galen.

Fashionmuslimetterna

Det här är en grym resedagbok. Jag menar allvar. Jag visste inte ens att jag ville veta något om att turista i Iran innan jag läste den. Två tonåriga snärtor tog med mig rakt in i Teherans gränder med pingviner och fårskallar, ayatollahporträtt och graffiti, slöjor och svindyra glasögon - på ett sätt som bara tonåriga snärtor kan. Fantastiskt.
(De har kommit hem nu, så börja från början i oktober.)

Tema: Sandanimationer

I dag har jag blivit fixerad igen. Jag blir det ibland, och ägnar ohälsosamt många timmar åt att googla efter specifika saker (minns till exempel det svartvita temat).
Denna gång: Sandanimationer.
Det hela började med den här för ganska länge sedan, men i dag fick jag anledning att tänka på den igen och sen gick det bara utför. Jag har läst allt om konstnären Ferenc Cakó, tittat på klipp från hans filmer (och funderat på hur jag ska bära mig åt för att få se en hel), jag sökte information om andra animerare (filmerna fungerar inte för mig och jag kan inte franska! Skandal!) och hittade den här sidan och den här kärlekshistorien mellan en uggla och en gås. Här fick jag fler namn att söka vidare på, men nu är klockan sju och jag har inte ätit något ännu så det får vänta. Även en fixering behöver bränsle.

Det är fredagkväll...

...och jag sitter och maskar i köket. Har duschat, klätt på mig osv men eftersom jag har ett fel i hjärnan så är jag ännu inte på väg utan, som sagt, maskar i köket. Det innebär att jag läser bloggar, tar en whisky, röker en cigarett till samt försöker artikulera ett sms. I sådana här lägen kan jag inte ens skylla på att jag är tidsoptimist, vilket jag skyller på annars, utan, som sagt, att jag har ett fel i hjärnan.
Vänner jag har kvar - inte så många, jag tar inte väl hand om dem, tough love är min grej - är vana. Har de fest kommer jag sist. Men som tröstpris så går jag sist också. Ungefär när de somnat i soffan. Jag är en utmärkt person.

Hej då!

Ta helg

Kom till jobbet strax efter tio i tron att jag skulle kunna gå härifrån vid tre, och åt alltså ingen lunch. Nu är klockan tjugo i sju och jag är fortfarande kvar. Ganska hungrig, men:
Woho! Äntligen klar med en av tre saker. Resten får vänta till måndag. Tänker låtsas som att det regnar resten av helgen. Antagligen kommer det att regna på riktigt så att jag inte har något för det, men ändå.
Hemåt, kamrater, med raska steg!

Bad or no bad

Jag vill bada, men jag vill egentligen frysa lite först, och det gör jag inte längre, vilket betyder att jag måste gå omkring naken medan jag tappar upp badet, och då måste jag släcka alla lampor, så inte grannen kan se, eftersom jag är lite blyg va, och så måste jag hitta en lämplig skiva, men den jag vill höra är borta, så jag måste leta efter den först, och då blir det midnatt innan jag kommer i badet, och då är jag trött, och så somnar jag kanske, och drunknar.

Blubb.

Ur led är tiden

Nu, precis nu, drabbades jag av hösten.
Klockan är inte ens kvart över tre och det är mörkt ute. Mörkt, I tells ya. Visserligen delvis på grund av regntunga skyar, men ändå. Det känns som läggdags.
Jag kan stå ut med att det blir mörkt kanske klockan sex vid den här tiden på året.
MEN INTE KLOCKAN TRE.

Detta har akut fått mig att hata vintertid. Faktum är att jag nu funderar på att starta ett enfrågeparti som tar tag i problemet.
För vad är egentligen poängen med att ändra klockan så att det blir mörkt ÄNNU tidigare? Sinnessjukt, om du frågar mig. Vem fan bryr sig om det är ljusare nio på morgonen - på helgerna ligger majoriteten av befolkningen och sover, och i veckorna sitter de redan i sina lysrörsupplysta kontorslandskap.

Sommartidspartiet WANTS YOU.
Har jag din röst?

Att åskådliggöra ett skeende

Det är mycket möjligt att Patrik Lindvall i går hade Sveriges roligaste jobb.

En kväll på Debaser

Junior Boys:
- Do ya?
Jag:
- Don't mind if I do.

"In the morning" är en mkt porrig låt. I övrigt vet jag inte riktigt. Jag saknade något. Kanske att ligga på golvet med en spliff.