Samhällets dom

I dag har jag varit ledsen, trött och besviken på världen. Jag har läst saker som detta och fått ont i magen, jag har tänkt på människor som dessa och mått illa och jag har skådat mitt eget medelklassansikte i vitögat i hallspegeln, och vetat att jag inte gör tillräckligt.






Klicka för större. Och om du råkar heta Henrik Bromander, har egogooglat hit dig själv och nu hatar mig för att jag olovligen lagt upp dina alster, skicka ett argt mejl eller skriv en sur kommentar så tar jag bort dem. Men jag gjorde det av kärlek.

Hälften spydde, resten dog

Nu har jag lagat och ätit en äcklig omelett. När jag ätit upp mer än halva omeletten kom jag på att jag glömt krydda den. Inte minsta saltflaga eller pepparkorn hade nuddat vid min överbliven wienerkorv-purjolök-tomat-omelett. Och anledningen till att jag åt den äckliga omeletten var helt enkelt att jag hade lagat den, och inte orkade laga något annat.
Följden av att tycka att matlagning är skittråkigt är att man inte lär sig det, och följden av detta är i sin tur att man rätt ofta äter äcklig mat - gärna halvfabrikat, fort ska det gå - eftersom man inte har råd att vare sig äta ute varje dag eller att skaffa sig en husa med vitt förkläde och bred dialekt.
Ytterligare en effekt blir att man äter så sällan som möjligt, och därför också helt enorma mängder när man väl gör det.
Alltså har jag nu ont i magen och mår illa av att ha ätit för mycket äcklig omelett.

Förnuftets ljus brinner stadigt i Aspudden City.

Ggnnngghhhh

"Med specialskriven partipop i singback dånande från scenen hängav de sig åt dans och glada skålar."

Herregud, jag kräks lite i munnen.

Tänk om

Tidigare i dag satt jag och försökte föreställa mig att jag var heterosexuell kille och tänkte på vilka tjejer jag då skulle falla för. Om det skulle vara samma tjejer som jag faller för nu som vän. Vidare funderade jag på hur jag skulle närma mig dem och vad jag skulle göra och säga för att de skulle falla för mig också. Efter att ha funderat på detta ett tag är jag tämligen övertygad om att jag skulle vara förträfflig på att ragga tjejer om jag vore kille. Jag känner det på mig.
De skulle tycka att jag var självsäker på ett avslappnat sätt, och ganska charmig, och så skulle de falla som furor trots att jag antagligen inte skulle vara särskilt snygg.
Jag skulle välja och vraka och sen bli ihop med och göra den bästa av dem på smällen fort som fan. Sen skulle jag ta halva föräldraledigheten och vara en god manlig förebild. Antagligen skulle jag också vara mycket bättre på att städa och diska än vad jag är nu, eftersom jag skulle känna ett inre tryck att inte vara en mansgris. Så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Amen.

Ps, jag har mensvärk.

The votes are in

Jo, jag tänkte egentligen vänta tills det var hundra personer jämnt som röstat, men det blev ont om action till slut så jag orkar inte längre.
Här är då resultatet av den - av det schweiziska laboratoriet i Schweiz garanterade - korrekta röstningen:



Åtta procent sverigedemokrater? Vafan, skärp er.
I övrigt kan konstateras att Hägglund ligger risigt till.

Den medborgerliga plikten

13 days to go

Nå, hur tänker du rösta?

Sverigedemokraterna
Kristdemokraterna
Moderaterna
Folkpartiet
Centern
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
Vänsterpartiet
Feministiskt Initiativ
Har inte bestämt mig

Jag avser även givetvis att registrera era IP-nummer, personnummer samt skonummer och skicka dem till Folkpartiets ungdomsförbund så att de får chansen att steka upp lite valfläsk om det skulle visa sig att ni inte är folkpartister.

Bokhamster

I dag köpte jag böcker.
En
Två
Tre
Fyra stycken att lägga i den växande högen av nej-dem-har-jag-ännu-inte-läst.

Vilken pundare man är.

Oj

Han kan ha haft tevehistoriens mest irriterande australiska röst, men det var ju inte som att jag önskade honom död.

Box

Jag läser om huliganpojkarnas senaste "box" och blir alldeles matt. Och förundrad. Och så tänker jag att någon har tittat på "Fight Club" för många gånger.
Men det är inte ens det som är grejen, utan det är att jag inte förstår. Verkligen inte förstår den här viljan att slåss, att få stryk, att tycka att det är okej att ligga på backen och i all vänskaplighet bli sparkad i huvudet av en adrenalinstinn motståndare - eller än värre, att själv vara den som sparkar. Att ha som enda, allt uppslukande, mål att göra någon illa.
All denna ilska, detta uppdämda men ändå kontrollerade hat, var kommer det ifrån? Är det förfärliga familjeförhållanden, är det grupptrycket, är det samhället, eller en ren och skär psykos? Är det beroendeframkallande, som knark eller spel? Behöver de ett tolvstegsprogram? En kram?
Eller vad gör man med människor som inte är det minsta rädda om sig själva eller andra?

Den kärleken

Ni vet min femtioettåriga farbror och hans amerikanska internetkärlek jag berättade om tidigare?
Nu har jag fått veta att de gift sig vid en ruin utanför Sundsvall och att hon ska stanna i Sverige en månad till innan hon sticker hem till Philly.

How teenage-y.