Britney wants to be free

På Front i P3 nyss handlade det om fildelare. En reporter hade åkt ner till Piratbyråns förstamajtåg för att tala med några fjortonåriga tjejer som tyckte att allt faktiskt borde vara gratis, kultur, mat och bostäder, jaa.
Bra tänkt.
Vågar vi gissa att de hade skitigt hår och sjalar?
En kille:
- Information ska vara gratis.
Bara en idiot anser att Britney Spears senaste skiva är information.

Och det är problemet med de demonstrerande "piraterna". De är fjorton år och idioter.
Alla vet att det enda det handlar om är att gratis är gott.
Alla.

På heder och samvete

Rätta mig om jag har fel, men visst skulle man förr deklarera på heder och samvete?
Det står inte längre något om heder och samvete på blanketten. Och det kan ju tolkas lite hursomhelst, till exempel som att det är fritt fram nu, eller som att skatteverket ligger i bakhåll, eller som att hedern och samvetet spelat ut sin roll.
Vem vet.
Här finns iallafall besked om vilka avdrag som kan göras. Och kom ihåg:

"Har du som privatperson inte anstånd med att lämna din deklaration och du inte lämnat in den senast den 2 maj, löper du risk att få betala en förseningsavgift, lägsta avgift är 1 000 kronor."

(Har någon någonsin hört talas om någon som fått böter för försenad deklaration?)

För övrigt...

...så kan David Caruso vara den sämsta skådespelaren någonsin.
Att han har fått en Golden Globe är ett mysterium, låt vara att det är tolv år sedan. Att han alls får vara med i teve är ett större mysterium.
Typisk Caruso-replik i CSI Miami: "But that... is not true, is it?".
Levererad med sänkt röst och kisande ögon.
Alltid.

Mäktigt irriterande.

Fine arts

I fredags var jag på vernissage, Konstgangster på Odd Number. Som vanligt när jag ska titta på konst så är mina förväntningar skyhöga och jag blir besviken. Den här gången blev jag inte besviken över själva konsten (jättefin, gå och titta), men över att utställningen var så minimal att vi såg allt på fem minuter.
Blev trots allt lite inspirerad och överväger att ta mig till Highlights på Östgötagatan, införskaffa några pennor och själv producera lite finkultur på min stora, vita, oanvända vägg hemma.
Sen ska jag ha egen vernissage, med torrt vitt vin och rostade nötter.

Kanske.

Ps, om någon har en overhead över, let me know.

Snoop doggy dogg

Har varit i Skärholmens Centrum för att köpa rödtjut, schampo och strumpor. Insåg plötsligt att Snobben är på väg mot världsherravälde.
Åtminstone bland kläderna på H&M.
Tendenserna har funnits där i flera år, men nu har de fan lagt i överväxeln.
Det fanns inte ett linne, inte en trosa, inte ens en liten strumpa där den förbannade byrackan inte stack fram sin fula nos. Och för den som inte får nog på underklädesavdelningen finns han även på koftor, shorts, fiskarmössor, väskor, tröjor, pyjamasar, paraplyn, klänningar, byxor, munkjackor, solhattar och sparkdräkter.
Detta bara på H&M.
Fuck, jag blir helt matt.
Men allvarligt: Vad är dealen? Vem tog egentligen över Snobben när Charles M Schulz gick och dog för fem år sedan? Eller har han godkänt detta? Är det därför han är så sjukt rik ända in i döden? Köper folk verkligen Snobbenkläder i en sån omfattning att den här massproduktionen lönar sig? Varför vill man överhuvudtaget ha Snobben på trosorna? Kan målgruppen alla Snobbenstrippar utantill?
Frågor, frågor.

(Längst ner i den här DN-artikeln berättar H&Ms vd Rolf Eriksen att de betalade lika mycket till Karl Lagerfeld som de betalar till Disney för Snobben och Nalle Puh. Och då måste de designa plaggen själva.
Whaddayaknow.)

Jag är verkligen, verkligen din

Kära läsare.

Jag hoppas att du mår bra.
Själv mår jag bara fint, men det har återuppstått ett litet globaliseringsproblem. Eller kanske simpel språkförbistring.
I vilket fall som helst har problemet förföljt mig under större delen av mitt liv:
JAG VET INTE HUR MAN SÄGER HEJ DÅ I BREV PÅ ENGELSKA.

Varken Sincerely yours (jag är verkligen, verkligen din?), Cheers (skål?), Love (eehhh), eller några andra av de mer eller mindre muppiga fraser jag producerat genom åren känns liksom... rätt.

Hjälp mig. Hur tar man lämpligast tar avsked i följande situationer:
1. Formell
2. Kompis/bekant
3. Den bräckliga balansgången mellan 1 och 2 (som är värst)

I know the truth is out there.

Vänliga hälsningar,
Bowanga Bowanga

Nån som vill spela lite?

Jag köpte den i går. Den är fin.

I morgon

Allsvensk premiär för Hammarby.

Ett kulhål i mitt hjärta

Ja alltså, nu ska jag förklara storheten med 50 cent. (Titta, hans tröja!)
Jag kanske inte är etta på bollen, men som riffrockoffer förstår jag så sällan storheten med hiphopartister.
Först kan konstateras att det vore roligt om han flyttade till England och döpte om sig till 50 pence. (Jaja.)
Anyway, över till hans röst, som ju är hela grejen.

50 cents röst är som ett skumbad, en ångbastu, ett dunbolster eller en ljummen vind. Den är som halvsmält choklad, en vattenpipa, en lat katt i solen. Som ett stilla vatten eller varm sand genom fingrarna. En blank päls mot din kind.
50 cents röst är som en lång våt kyss levererad av någon du gillar skarpt.

Fatta, det är fränt.

Det var bara det jag ville ha sagt.

Eureka!

Som förklaring till min upphetsning över mockabyxan i förra posten kan jag meddela att jag sedan en tid tillbaka har en fetish för män med fula kläder. Hittills har jag bara konstaterat det men inte hittat någon rimlig förklaring.
I går fann jag svaret i boken "Eureka Street". Den är bra, läs den, skriven av Robert McLiam Wilson, handlar inte alls om kläder men innehåller följande rader:
"Hon var mycket söt. Alldeles för söt för mig, kanske. Jag hade alltid föredragit lätt alldagliga flickor. De var på något sätt så mycket sexigare när de tog av sig kläderna."

I går var en stor dag.