Super pathetic & totally desperate

Om jag vore pop- rock- eller filmstjärna skulle jag BARA spela in videos/filmer där jag var "tvungen" att hångla med heta personer. Jag skulle peka med hela handen och gasta "DEN DÄR, DEN DÄR" och alla i teamet skulle generas men jag, jag skulle mysa hela vägen till den dramatiska kyssen.

En gång, aldrig mer okej

Måste berätta en grej. Anledningen till att jag måste berätta grejen är att en god vän till mig har mejlat ut en förfrågan om one-night-stand - stories till sin tidning. Positiva sådana. Jag har ännu vägrat att svara, då jag egentligen inte tycker att hon ska behöva höra om det. Men det kanske kommer, och i så fall får ni läsa om det under någon typ av kackig pseudonym, till exempel "Anna", men med ålder, bostadsort och yrke tydligt markerat. THANKS A LOT

I vilket fall som helst så hade min andra goda vän, som också fick mejlet, en rimlig poäng när hon sade att "man kommer ju bara på de dåliga".

Och hon hade en dålig. Så dålig.

Den handlade om när hon råkade följa med en super hot guy hem. Vi har alla gjort det, men vi har inte alla hamnat i den säng där super hot guys före detta fru tog livet av sig tre veckor tidigare. Med sömnmedel.

Där vaknade hon dagen efter, oblivious, och började se sig om. Noterade par-saker all over the place. Sade: Du är inte singel, eller hur?

Han berättade, och tillade att "just där". Var hon låg.

När hon kommit så här långt i berättelsen skrek alla lyssnare rakt ut NEJ NEJ NEJ SÄG INTE MER. Fast det egentligen redan var för sent. För vad fanns mer att säga, utöver att hon diskret lämnade och gick hem, ångestfylld över att ha haft ångande, svettig sex på en dödsbädd med en uppenbart skadad man.

Använd kondom, ungdomar. Även om det inte hjälper mot sådant här så kan det kanske vara en liten barriär. Man vet att there won't be no CRAZY BABIES

O SEVEN HUNDRED

Mamma hjälp.

Jag har gjort bort mig. Lovat att börja jobba klockan sju - sju dagar i sträck. Mamma, du vet att det aldrig har hänt förr. Du vet att jag inte klarar det. Varför, varför har jag då tackat ja till detta? Ja, du vet hur det är. Räkningarna slutar inte komma för att man är morgontrött. Och jag tjatade ju om ett sommarjobb, eller hur? Att det då trillade i knät på mig just när jag börjat känna doften av sommarlov är ju ingens fel, eller hur? Så varför är jag då så grinig?

Det är för att jag inte är någon morgonperson. Du är inte heller det så du borde förstå. Minns du när jag berättade om den gången jag skulle börja jobba klockan sex och kom till jobbet och kräktes av trötthet? Efter det behövde jag aldrig mer börja klockan sex. De lade om schemat. Det var gulligt av dem, det var det verkligen.

Jaha, du minns också när jag började jobba klockan fyra på morgonteve? Men klockan fyra är inte morgon. Det är natt. Jag gillar natt. Plus att man fick åka taxi i tystnad över Västerbron i den skimrande, hemliga gryningen. Ingen människa säger nej till det, särskilt inte om man gillar natt. Men sex, sju, åtta, nio? Okristliga tider. Det tyckte jag redan i skolan. Då steg jag upp sju, men det var för att jag, eh, blev väckt och för att morgonpigga pappa gjort frukost som jag kunde glo tomt över medan han pladdrade på om gud vet vad. Du satt också där och glodde tomt. Ibland blev han sur på oss, minns du mamma? Vi var tråkiga, tyckte han. Han är än i dag mer den gamla skolan. Där man är duktig om man stiger upp och dålig om man sover. Men han gillar oss ändå, bra va. Andra gör inte det. De tycker att vi är lata, fast de själva har sovit i flera timmar när sådana som vi är som mest produktiva. Ibland blir jag så fruktansvärt sugen på att ringa och väcka morgonjobbare vid två på natten och ställa arbetsrelaterade frågor. Sen fnysa hånfullt när de säger att de sover. Vad är det för ett sätt, sova när arbetande människor behöver hjälp?

Förlåt mamma, jag vet att du tvingats bli morgonperson av ohejdad omgivning och kanske är lite avundsjuk på mig som ofta kan bestämma mina arbetstider. Men det jag vill säga är att det inte är ditt fel. DET ÄR SAMHÄLLET! Visst finns det en viss tjusning i att skylla på samhället? Det kan inte precis säga emot. Utom med irriterade fnysningar.

Men frågan just nu är hur jag ska göra för att klara att börja jobba klockan sju i ytterligare fyra dagar. Det gick bra i två dagar, i morse gick det. I morgon kommer jag att unna mig en snooze och i sömnen trycka på fel knapp samt vakna kvart över elva i panik. Och ingen kommer att ringa mig halv åtta och vråla "VAR I HELVETE ÄR DU!?" för att jag är en halvtimme sen. Jag jobbar nämligen under eget ansvar.

Vem fan kom på att ge mig eget ansvar mamma? Du om någon vet att jag inte klarar det.

Nutid - dåtid

Jag åkte nattbuss hem i kväll. Har inte gjort det på många år (TAXI, MÄNNISKANS BÄSTA VÄN). Men jag är nu economically challenged såatte jag väntade duktigt. Och väntade. Och väntade. Och tittade på de andra.
Det satt två unga flickor i trosor och tittade surt på en annan tjej i trosor, och de gjorde det eftersom de själva hade tagit på sig jeansjackor medan den andra, dåliga tjejen, hade glömt sin jacka. Eller vad vet jag, hon hade i alla fall bara linne till sina trosor. Men hon hade en tidning, och som hon läste den. Noga. Försökte att inte ens snegla på de här andra duktiga i-trosor-men-minsann-med-jacka-tjejerna. Men de tittade på henne. Hela tiden. Och viskade, tittade, viskade.

Jag blev enormt sugen på att örfila upp dem. Men det har visat sig att jag är vuxen och därmed inte örfilar upp tonåringar hursomhelst. (Det var enklare när jag själv var en.) Så när bussen kom klev jag ombord i tystnad. Hittade en sittplats näst längst bak. Bussen åkte - och det fläktade. Jag insåg vilken vinnarplats jag fått. För på den tiden jag brukade åka buss visste jag PRECIS vilket säte som fläktade. Jag hade glömt. Men kom ihåg direkt när jag faktiskt satt där.

You wanna know? Kolla var taköppningen är. Sätt dig två eller tre steg bakom, närmast gången, till vänster (med näsan mot chauffören). FLÄKT!