Alien me

Häromnatten drömde jag att jag förvandlades till en alien. Jag trängde ur mitt yttre, mänskliga, skal genom munnen. Det gjorde inte ont, men var spännande och kändes speciellt på gränsen till religiöst, med folk som tog emot och hjälpte mig ut.
Och jag tänkte på alla dessa filmer där löjliga människor kämpar emot att bli något annat (vampyrer, aliens, whatnot) även om detta andra är så vansinnigt mycket ballare. Varför inte bara omfamna den uppdaterade versionen och de extraordinära förmågorna, tänkte jag innan jag exalterat trädde ut som mitt nya jag.
Efter att ha noterat att jag inte blev vidare snygg - väldigt väldigt lång med långa sladdriga, ljusgrönt genomskinliga lemmar - vaknade jag. Men känslan sitter kvar fortfarande, flera dagar och drömmar senare. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag helst skulle vara någon annan, eller bara vara bitter över att min sovande värld är så oerhört mycket mer intressant än den vakna.

Back in town

Livet på landet var fabulöst. Allt jag hade drömt om.


Solsken, lätt bris, lövprassel och fågelsång. Hästar, får och tuppar. Humlor och klöver. Korsord och Lady Chatterleys älskare på Radioteatern. Pocketböcker och spaghetti-och-korv-middag. Med ketchup. Följt av ett glas vitt på verandan.


Kvällning över nejden. När solen gått ned första aftonen såg jag mitt livs första grävling. Jag satt på trappan och gonade mig i tystnaden när det plötsligt lät som att något hasade sig fram i gräset. Has, has, lät det. Och så kom den. Grävlingen. Den tvärstannade två meter från mig och glodde. Saker som "knäckebröd i stövlarna" och "biter tills det knakar" virvlade i mitt huvud men jag satt blick stilla. Vilken kyla, vilket oerhört mod in the presence of wilderness! Grävlingen fnös åt mig och hasade vidare.
Ännu senare såg jag fladdermöss. Eller jag tror det, i alla fall, men det var ena kvicka små rackare. Landet, va. So exciting.
Sen åkte jag tillbaks till stan, åt middag på Debaser tills det blev svinkallt och vi pallrade oss till Kvarnen för en tidig öl. Något senare noterade jag att de börjat ta inträde. Inträde på Kvarnen?!
Som dörrvakten sa:
- Det är som att den sista kommunisten gått och hängt sig, eller hur?
Verkligen.
Vi åkte hem innan pöbeln anlände.

Och i dag var det dags igen efter sommaruppehållet. Tre poäng bärgade mot Snoka, trots att de kom ikapp från 4-1 till 4-3 i andra. Jag vet faktiskt inte vad det Hammarby presterade då ska kallas.


Åhej.

Livet på landet

I går eftermiddag slog det mig som en blixt: Jag måste, MÅSTE, komma ut på landet. Få sitta under en björk och läsa halvdåliga deckare hela dagarna, steka en korv och dricka ett glas vin till middagen, ta en kvällspromenad ner mot vattnet, höra kossorna råma, fåglarna kvittra, träden susa.
Det var inte bara en önskan. Det var ett tvång. Jag fick ångest vid blotta tanken på att tillbringa flera lediga dagar i stan. Så jag påbörjade operation "hitta stuga". Det gick dåligt, stugor var upptagna och de som fanns att hyra var svindyra. Jag sökte högt och lågt. No luck. Men så i dag fick jag veta att en vän som bor på landet är utomlands. Hennes hus är tomt. Jag ringde, smsade, bönade och bad. "Självklart" sa hon.

Så nu drar jag till landet i fyra dagar. Hurra! En del kanske inte tycker att fyra dagar är något att bli så jävla lycklig över, men då kan man ta sig i brasan.

SO LONG SUCKERS