Påskhelgen 2007

Jag tillbringade påskhelgen i sällskap av gamla kåkfarare, några pundare och ett par alkoholister. Jag drack även rosa champagne i en jacuzzi klockan tio i lördags morse. Man kanske har svårt att se hur de här två sakerna hänger ihop, men det gör de. De här människorna är mina barndomskamrater. Det var väldigt länge sen jag såg dem, hade inte ens varit i deras hus tidigare, och de har bott där i många år nu. Husen var jättefina, med gäst- och feststugor, vedeldade badtunnor, jacuzzis, stora terrasser, biljardbord, jag vet inte vad man mer kan begära av ett hus. Så å ena sidan har de lyckats väldigt väl.
Å andra sidan är några av dem gamla kåkfarare, pundare och alkoholister. En av dem har lyckats sluta med amfetaminet och dricker numera bara öl. Och det är ju bra. Bättre, i alla fall. Andra tar det varje dag och klarar inte att ha kontakt med sitt barn.
Det var länge sedan jag slutade predika för dem, eller i alla fall länge sedan jag trodde att det jag har haft att säga har någon som helst effekt. Faktum är ju att de är lika gamla som jag, och äldre. De har valt sina liv för många år sedan. Jag valde delvis bort dem, och när jag som denna helg träffar dem igen är det som ett studiebesök i ett annat liv eller kanske en annan tid. De har inte förändrats, de festar likadant som de gjort i tjugo år, de snackar jävligt mycket skit och de garvar åt allting hela tiden. Det sistnämnda är det som gör att jag ändå kommer tillbaks då och då, det är som en skolresa, ett läger, en plats där ingenting är på allvar. Man är ganska matt efteråt och tänker att man behöver något substantiellt, som känns på riktigt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte ändå är de som genomskådat allt bäst av alla. Dricka rosa champagne i en jacuzzi och skratta åt allt, varför skulle de inte, livet är väl ändå ett skämt?