Så jag var på Way out west för första gången. Mkt trevlig festival, alldeles lagom långt mellan scenerna. Tittade lite för jobb, tittade lite privat. Hängde lite med kollegor. Fast jag fick än en gång den där mingel-ångesten jag alltid får bakom kulisserna när jag väl jobbat klart. Att jobba är bra, för då har man ett syfte. Att inte jobba är jobbigt, för då ÄR man bara. Och står där. Och ser en massa folk man inte har en aning om vad man ska säga till. Så man håller käften. Och får skäll av de få man känner för att man inte tar några initiativ. Så man dricker en massa vin och tar initiativ. Börjar oväntat att prata forcerat med främlingar. De tittar konstigt. Jag känner mig konstig. Inte tillnärmelsevis avslappnad.
När jag råkade skriva en rad om detta fick jag ett antal kommentarer som antydde "yeah right", och en som sa det rent ut. Detta då jag kan ha ganska lätt för mig i sociala sammanhang där jag blivit introducerad och känner mig välkomnad. Fast också det har blivit svårare med åren. Jag känner mig bara helt ointressant. Som att jag säger samma saker jag sagt i alla år och att det börjar förlora sin tjusning. Som att jag är tömd, att jag skulle behöva något nytt att prata om, något helt annorlunda, kanske någon annanstans.
Jag kanske får tillfälle att testa den teorin nu när jag åker väst över havet för att gå på bröllop och sedan umgås med diversiteten i en äkta smältdegel. Jag hoppas och längtar.
1 kommentar:
Ahem, ja då vet du hur jag har känt mig i typ alla år....
Du kommer ÄGA på brölloppet i din fantastiska klänning och vassa skor! Och jag vill se MASSOR av bilder. Och så hoppas jag att du träffar en snygg amerikan så jag kan åka och hälsa på dig där borta när du sen bosätter dig där.
It's gonna be just fiiine!
Skicka en kommentar