Stalin och jag

Av okänd anledning fick jag häromdagen för mig att stanna till i tunnelbanegången under Långholmsgatan och titta i skyltfönstret. Där fångade detta min blick, klicka för större:



Stalin, minsann. Visste väl att han bar skulden till Hornstull. (Nog undrar man vad där stod innan någon kom med denna rättelse.)

Annars var jag i dag i Kista galleria. Det var jag inte ensam om. Ungefär etthundra tusen andra människor var också där. Blev lite yr över detta. Vad gör alla människor? Själv blev jag bjuden på lunch innan jag intervjuade en kompis, det var trevligt. Ingen annan såg dock ut att ha trevligt. De såg sorgsna ut, som att de inte själva förstod varför de hängde i en inglasad galleria med hela familjen när de hade kunnat vara någon annanstans. Jag tänkte att det kanske var Stalins fel, det också. Övervägde att fråga det indiska sällskapet intill men lät bli.

För övrigt förutsätter jag att när jag nu blivit utpekad som makthavare i SvD hädanefter kommer att mötas med tillbörlig respekt. Mössan i hand och finaste nigningen, or I will release the hounds.

Every man is an island

Jag ska alldeles strax köra min pappa till sjukhuset. Han ska operera knät. Detta fick jag veta av min mamma i går. När jag frågade henne hur han tänkt ta sig till och från sjukhuset sa hon att han tänkte köra själv. Hon la även till att de rekommenderat honom att inte köra själv.
I det läget blir jag lite irriterad. Min far har förr om åren roat talat om för mig hur farfar vägrar att vara till besvär och försöker sköta sig själv så gott han kan utan att någonsin be någon om hjälp, även om han så skulle dö på kuppen. Och så går han och blir exakt likadan själv.
Jag talade om för min mor att jag har både bil och körkort, ifall de nu hade glömt det.
Så när han ringde och väckte mig för trekvart sedan bad han om ursäkt för att han väckte mig på ett sätt han aldrig bett om ursäkt förut - snarare brukar han flina nöjt över att han jagar upp mig. Man liksom riktigt hörde hur svårt det var för honom att fråga till och med sin egen dotter om ett handtag.
Det är sorgligt. Också sorgligt är att jag kan känna de tendenserna även hos mig.

Sofo hates fashion

I kväll var vi på Sofo loves fashion. Fråga mig inte varför. Blev besviken på att ingen orkat klä upp sig. Utom Tito Frez, då. Han hade på sig en babyhätta. Funderade på att gifta mig med honom så att jag kunde titulera mig Fru Frez. Men i alla fall. Alla såg tråkiga ut. Jag med, men jag gillar inte ens fashion så det räknas inte. Fulast var den här kvinnan som hade satt på sig...



...skipants. S k i p a n t s. Jag frågade min vän om det var okej att jag dödade henne. Det var inte lämpligt, fick jag veta. Var sugen ändå. När vi gick därifrån fick vi en goodiebag. Jag blev lycklig - free stuff! I goodiebagen fanns...



...en tvål, ett schampo, en Revigör (Revaxör hade varit roligare) och ett mobiltelefonfodral med nitar. Enligt en text på lådan var fodralet limited edition. Sen stod det även följande:

"You are a free spirit to the bone? Go ahead, rock my day. Wear it like you stole it. Freedom comes in different flavours. Rebellious? Go for The Rocker."

samt

"This product is about to revolutionize the way you talk - and walk. For the first time (maybe) you have full access to information anytime, anywhere and whenever you want to."

Det stod även fler kloka ord, men orka. Är mycket glad att de lade in ett "(maybe)", för vem vet hur jag annars hade kunnat missuppfatta texten. Och att de klargör att den går att användas både när som helst och närhelst jag vill. Man vill ju inte sväva i ovisshet om sådant.
Själva modevisningen, som vi väntade på i en och en halv timme, var över på typ sju minuter. Kan ha varit sex och en halv. Modellerna hade kutrygg och gick i otakt, de hade spökat ut ett barn i paljettmössa och kläderna kommer jag inte ens ihåg.
Det blir ett huvudlöst spegelfoto av fem möjliga för det här, Sofo.

Bonusbild: På vägen dit gick vi förbi denna tutt-tårta.



Frågan är hur man börjar skära i den där tårtan utan att känna sig som en sadistisk sexualmördare.

Kvällen före

Gray Brigade hade releasefest i kväll. Folk: Heter dom GAY BRIGADE? Jag säger: Ja, många är det som undrar. Vad tror du själv, och vad skulle det ha för betydelse?
Ingen har nåt svar. De trodde att de var roliga, och sen gick luften ur dem.
Moving on.



Gray Brigade borde kanske ändå kunna älskas av delar av the gay brigade. De har en sångare som ser ut som en äkta Idol-knullis. Skillnaden, tror jag, jag har inte sett Idol på fem år, är att jag inte tror att Idol-knullisarna låter som en desperat armé när de sjunger. Det gör han, och han ror hem det. Men han gör det ganska mycket tack vare kören. De här typ tvåhundra fabulösa tjejerna som står bakom honom och lyfter honom till oanade höjder, de borde göra mer av det.
Gray Brigade är lite som de här från Barcelona, eller kanske Polyphonic, eller bara sådär himla många så ingen riktigt vet vem som tar ansvar för det de gör. Jag vill bara säga att den som faktiskt tar ansvar för det har lite att ta tag i och leva upp till nu, för det här var riktigt bra.

Bortsett från allt ovanstående så har Eguren, Hammarby, gjort två mål mot Elfsborg och jag älskar honom nästan mer än Zlatan. Åh. Det finns bara en.

Choklå

Samtal nyss, kvinna med extremt sluddrig och småländsk-nära-skåne-dialekt som lät som att hon ringde från en mobiltelefon:

- Häj jaug winger fwån Nowdisk [nånting] å vei vill tacka däj föw att diu var meid i våw undewsökning om kontowsmatewial geinom å skecka en leiten choklå-ask ti däj.
- Ursäkta?
- Jäouu, diu var meid i en undewsökning hos oss å niu vill vei skecka choklå.
- Va? Jag har inte varit med i någon undersökning om kontorsmaterial.
- Jäouu, det var ett äuååår sen. Bior diu peå XXXgatan 5? 126 XX Häegerstein?
- Ja.
- Okäj, tack deå! Häj.
- Eeh... hej.

Så nu väntar jag spänt på denna chokladask jag tydligen förtjänat för ett år sedan. Men eftersom jag har en paranoid läggning misstänker jag att vad jag egentligen gjort är att tacka ja till en livstidsprenumeration på tippex och gem.

Fejan

Så här: Det är helt okej med mig om du inte vill vara med på Facebook. Det är trots allt inget obligatorium. Det som irriterar är att du känner dig så otroligt nöjd över detta faktum att du måste berätta det för alla. Som vore du en motståndsman under andra världskriget. Malligt deklarerar du att du minsann inte "gått på hypen" och gottar dig i att du allt skulle vara den enda att inte trycka på knappen.
Ja, så måste det naturligtvis vara.
Seså, kila iväg till ditt fejkkonto nu så att du kan spionera på alla andra. Om ett halvår har vi alla tröttnat och gått vidare till något annat du inte heller tänker "gå på". Vi ses där!

Potts och kungariket

Första gången jag hörde namnet Paul Potts var häromdagen på redaktionen. Någon pratade om att han släpper skiva. Jag tänkte på Turbonegros Pål Pot, jaha, ska han gå solo. Sen började de prata om någon typ av Idol-program i England, och jag fattade ingenting. Sen när har folk börjat bry sig om det, tänkte jag, och varför?
Därefter såg jag klippet där han gör sitt första framträdande, flera gånger såg jag det, och jag fick varje gång ofrivilliga rysningar över hela kroppen. Ofrivilliga eftersom jag inte kan låta bli att till exempel undra om det hade funkat med en kvinna. Det hade det inte. Knubbiga kvinnor med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar inte, oavsett hur bra de är. Knubbiga män med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar till och med om de inte är särskilt bra, bara storyn finns där. Men jag blev tvungen att kapitulera, för den här storyn har verkligen allt. Det är en saga.
En man som varit mobbad, som jobbar med något av det tråkigaste man kan föreställa sig - han säljer telefoner, om jag fattat det rätt - en man som uppenbarligen vare sig har utseende eller någon social kompetens eller intelligens att tala om, han ställer sig på en scen, deklamerar att han ska sjunga opera (opera!), och får stående ovationer. Vinner hela skiten.
Man hade knappt kunnat hitta på det. Hollywood beklagar att de inte var där, men sitter antagligen och filar på manus as we speak. Och jag tycker bara att det hela är otroligt fascinerande. Det säger på något sätt ganska mycket om människorna, både bra, kanske mest bra, och dåligt. Det som är dåligt är känslan man får av att folk verkar tycka att de ändå är lite duktiga som hejat på Paul. Det som är bra är att det inte gör så mycket, för tydligen finns det utrymme för den som är annorlunda även i den stora mainstreamfåran.
Folk är visst inte bara fascister. My bad.
Sen att man kan misstänka att han är bortglömd lagom till nästa säsong av det där programmet känns inte viktigt just nu. Som någon av de där domarna sa, man vill att det ska gå bra för honom. Man kan nog inte hjälpa det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Hemkommen från Göteborg i går kväll är jag fortfarande i djup chock, då det inte regnade snett en enda gång. Tvärtom så var det sol, enligt uppgift till skillnad mot i resten av landet.
I torsdags kväll var vi så ute och letade efter någonstans att äta. "Här går vi in", sa någon och vi hamnade på Palace. För er som liksom jag inte känner till något om Göteborgs nattliv utom Sticky Fingers kan jag avslöja att Palace även går under namnet "Jurassic Park". Detta för att samtliga gäster är i femtioårsåldern och efter middagen dansar till Barbados.



Dessutom raggar de så ogenerat att man får nervsammanbrott.
Några av oss försökte gå vidare, men torsdagar är uppenbarligen ingen big night out på västkusten, då allt var stängt och svart. En pub hittade vi, och där satt vi tills de stängde 45 minuter senare. Då bet vi i det sura äpplet och gick tillbaks. Nu orkar jag inte tala om det här längre, ok.

Dagen efter var det konferens i en hel timme. Jag begick etikettsbrott och åt frukost under konferensen, fick sura blickar. Kommer inte ihåg ett ord av vad som sades, kunde bara tänka på haj. I love haj. Fick till slut se haj.



Detta är eventuellt Herman. Han är 2,5 meter lång. Till min stora bedrövelse fick jag inte mata honom, eller nån annan haj heller för den delen. Vad jag fick göra var att titta på när någon ANNAN matade dem, typ specialutbildad hajmatarpersonal. Deppigt.



Denna haj heter naturligtvis Sågkrates. Vi är trots allt i Göteborg. Sågkrates låg lågt.
De hade också andra djur på Universeum, till exempel papegojor, sköldpaddor, laxar och dödsormar.



Fränt att heta dödsorm. Hade den hetat dödsmördarorm hade jag skaffat en.
Sen gick vi till Liseberg. Jag hade aldrig varit på Liseberg. Vad är grejen med de här stjärnorna med namn som Whitney Houston, Hasse Alfredson och Albert Einstein? Vad har de tre ens gemensamt? (Svar: Jodu, de har änna varsin stjärna på Lisssebäääärj!)



Alberts stjärna. Sen åkte jag mer bergochdalbana än jag gjort de senaste tio åren sammanlagt, det vill säga Flumeride, Balder och Kanonen varsin gång. Yrt.
Kolla noga, där sitter jag:



Yrt, som sagt, men rooolit.
Såg även en glassbar som hette Glassiären. Kändes helt rätt. Ännu mer rätt var att Håkan Hellström skulle spela klockan åtta. Då var vi tyvärr redan long gone, närmare bestämt på restaurang Fond. Restaurang Fond hade sjuuuukt god mat och även jag, som när man får välja hellre tar förrätt än efterrätt, flög rakt upp i desserthimlen av följande komposition:



Försök dock inte beställa den om ni inte är beredda att smöra för Pernilla, för den finns inte på menyn utan är en kombination av två olika efterrätter. Faktum är att jag börjar dregla bara jag tänker på den.
Vi var givetvis sist kvar på restaurangen och satt och skränade på stockholmska fram till strax före midnatt. Skulle tro att personalen tyckte att vi var väldigt charmiga. Sen ramlade vi dåliga gatan fram till nåt ställe jag inte kommer ihåg vad det heter innan vi gick tillbaks till hotellet för att titta på Simpsons. Tyvärr somnade jag ifrån den.

Next day: Röhsska museet. Där fanns gamla möbler, fina saker, reklam för hårspray som inte luktar hårspray...



...samt lite fräsch kamplyrik från 72.



Efter detta åt vi lunch på Hard Rock, åkte en tur med Paddan och duckade för broarna, hämtade väskorna och åkte hem. Hemma väntade Zlatan i teven.
Åh Zlatan.

Onsdag den 5 september

I morgon ska jag åka på kick off i Göteborg. Visst är det så att man går upp i brygga vid blotta tanken? Inte ens en natt, utan två. Men eftersom jag inte kunde följa med förra året så spände min uppdragsgivare i år blicken i mig och jag fann det svårt att säga nej. Och vi ska åtminstone få mata haj. I love haj. Hoppas de är stora och ser farliga ut. Utöver det ska vi antagligen konferera om värdelösa saker som sen inte genomförs, samt komma hem så sent att man missar Danmarksmatchen.

Innan vi åker borde jag styra upp en massa jobb. Det skulle inte vara några problem om det inte vore så att jag lider av telefonskräck i dag. Jag gör det ibland, och det är rätt bökigt i en arbetsutövning som min. Alltså har jag nu i två timmar suttit framför min dator, stirrat surt på min telefon, gjort absolut inget av vikt och istället längtat ut i solen. Antagligen är det bäst att jag går ut nån gång då så att jag får det ur systemet.

Ja, det var bara det. Hörs då.

Recently read

Nu har också jag läst "Snabba cash". Hade bestämt mig för att vägra läsa den efter rykten om torftigt språk och halvkass intrig, men när den kostade 39 spänn på Adlibris kunde inte ens jag stå emot ett impulsköp. Så jag läste den. Med förväntningarna nedskruvade på ungefär minus tio. Och visst var den seg på sina ställen, och visst borde Lapidus släppa taget om kolontangenten, och visst borde han vara lite mer konsekvent, eller åtminstone tydlig, i sitt användande av gringosvenska. Men så himla illa var det inte, åtminstone inte om man som jag väntat sig språk i stil med, säg, Denise Rudberg (vars första bok jag en gång i tiden i en enkel bloggkommentar elakt skrev att jag ville bränna på bål, vilket hon läste och sedermera kommenterade i DI. Förlåt Denise, du har säkert blivit bättre, övning ger ju färdighet, men jag tänker nog inte ta reda på det. Ok, moving on).
Intrigen, tja, den handlar om maffia. I Stockholm. I Sollentuna och på Stureplan, på bordeller och golfklubbar. Det är kanske inte stor litteratur, men det är en helt okej spänningsroman. Jag blev positivt överraskad. Till skillnad mot när jag läste "Bitterfittan" strax innan, där förväntningarna tvärtom var högt ställda efter att många människor vars smak jag litar på talat om att det var ungefär det bästa och viktigaste de läst på länge. Det var inte det bästa och viktigaste jag läst på länge, men det kanske är för att jag redan är medveten om allt som står i boken, barn eller inte. Jag trodde faktiskt att hon skulle komma med något nytt, eller åtminstone skriva om det på ett nytt sätt, men det var old news från början till slut. Även om det naturligtvis fortfarande finns gott om folk som skulle behöva sig en dos verklighet så tycker jag inte att boken levererade den verkligheten särskilt vasst. Det kanske blir så när man predikar för kören.
Verklighet fick man däremot känna på i Lionel Shrivers "Vi måste prata om Kevin", och nu ska jag erkänna något genant: I början trodde jag att den var "based on a true story". Hade liksom inte läst något om författaren, bara någon kort beskrivning om boken, och helt enkelt inte fattat att det var fiktion. Först efter att jag glatt påstått för vänner att boken är dokumentär reflekterade jag över att huvudpersonen och författaren inte hade samma namn, googlade och voilá, mitt misstag uppdagades. Hoppsan.
Detta spelar dock ingen som helst roll då boken är helt fantastisk, även om det är svårt att tro när man ser att den är uppbyggd som brevkorrespondens till en frånvarande make. Faktum är att den nästan blir bättre då, eftersom författaren så oerhört skickligt lever sig in i sin egen berättelse och övertygar vem som helst. Rekommenderad läsning.

Nu har jag precis börjat på "Ok, amen" om chassiderna i New York. Vi gick omkring i Williamsburg i somras och funderade mycket över deras liv, så det ska bli spännande att se vad hon kom fram till.


Smygbild på ortodox jude, Williamsburgh Street, Brooklyn.

Fem meter hund

I dag när jag promenerade på Renstiernas bort mot Katarinavägen var bergväggen tapetserad med reklam för nånting, jag vet inte vad, men på en av bilderna var en hund. En stor jävla hund. Säkert fem meter hög.
Anledningen till att jag reagerade på detta var att en herre ute på promenad med sin vovve inte för sitt liv kunde få vovven att passera den där tavlan. Vovven ylade och gnällde och stod på bakbenen som om livet var den kärt, och när husse lite irriterat försökte rycka med den smet den ur kopplet och kutade rakt ut i vägbanan. Som tur var kom det bara en bil, och ganska långsamt dessutom, så husse kunde kliva ut i gatan och plocka upp den av skräck skälvande byrackan.

Har alltid trott att hundar är mer lukt-type-of-people. Men de kan alltså känna igen en hund, av annan och inte helt vanlig ras, på BILD och tro att fem meter hund, det passerar man nog inte ostraffat. Weird!

För övrigt sitter jag här och skälver lite av skräck själv, för jag ska åka på derby alldeles strax.
Gah.